Skratt och löpning
2010-05-02 08:24.
Forskning om skratt indikerar att det kan ha effekter på den fysiska hälsan som liknar motion; skratt sänker säkert nivåerna av stresshormon, som kortisol, och ger skrattaren en bättre aptit än dem som inte skrattar.
Själv har jag satt målet att springa, skida och skrilla 200 mil eller mer under 2010 samt att skratta 300 gånger/dag (i begynnelsen fick jag lära mig att skillnaden mellan vuxna och barn bland annat handlar om hur många gånger om dagen man skrattar; en traditionell vuxen skrattar enligt denna lärdom 100 gånger per dag medan ett traditionellt barn skrattar 300 gånger per dag).
Att bli vuxen handlar alltså inte bara om att sätta sig med chipspåsen och kvällsgroggen i soffan och stanna där, utan även att skratta mindre. Det låter vråltråkigt.
Nu måste jag dra en rolig historia så att jag håller mig i trim.
1 comment
Add comment
Målstyrning i vardagen
2009-12-04 15:17.
Idag mötte jag Leif i duschen på gymet. Leif är 65 år och har från augusti tappat 10 kg i vikt; från ungefär 110 till 98. Nästa utmanande mål är att nå under 90 kg gränsen till och med 1 maj i år.
Min vardag består av ju tankar som kretsar kring prestation och nytänkande, så när man träffar en person som Leif som både tänker nytt och ger sig på att prestera, ja då blir man nyfiken. Vi tog en fika efteråt och bytte lite information om livet i största allmänhet.
Leif är exemplet man letar efter; mannen eller kvinnan som tar sig i kragen och ändrar livsstil, från passiv till aktiv. Konsekvensen av träningen var enligt honom själv omedelbar. Allt gick lättare. Det enda syftet med träningen var att kunna fortsätta leva ett bra liv; äta gott, spela golf och göra kul saker. När ”kaggen” började försvinna blev allt detta roligare att uppleva och lättare att göra.
Vi ska ses på gymet framöver (plötsligt måste jag börja gyma lite oftare), och i maj ska jag vara med och kolla om Leif lyckas nå målet. Fler vilande atleter borde göra som Leif.
1 comment
Add comment
Sörmlands ultra marathon
2009-10-10 17:40.
Tobbe och jag tittade på i år när Sofie knep tredjeplatsen; fantastisk prestation och fantastiskt väder!
Frågan är vad som är roligast, att sitta och fika och titta på eller att springa loppet?
I morse var jag glad att jag avbokade SUM tidigare i år. Vid kontrollen vid Alby friluftsgård ångrade jag mig lite, och Tobbe också tror jag. När vi fikade i Tyresta, där SUM svänger vänster från grusvägen i precis före caféhuset, ångrade både Tobbe och jag att vi inte sprang.
Men vi tröstade oss med kaffe och sån där chokladkaka – kärleksmums kallar en del den - på gården utanför caféet, medan Sofie spurtade förbi med raska steg.
Väl i mål var känslan densamma – vi borde ha sprungit, men gladast blev jag ändå åt Sofies topprestation – 4,34 och en tredjeplats. Av hävd bryr jag mig inte så mycket om egna placeringar, men det är lätt att glädjas åt andras framgångar.
Det kliade lite i fötterna när man såg toppresterare passera mållinjen en efter en, särskilt när solen skiner och det är så där lagom varmt.
1 comment
Add comment
Tack Anita!
2009-09-30 12:22.
Kollade in Dr Åsa i morse via SvT play. Bland annat handlade ett reportage om en person, Anita, som bestämt sig för att ändra livsstil och börja träna; från ingenting till full fart ungefär. Och så har hon hållit på under flera år.
Jag blir imponerad av människor som gör den här typen av helomvändningar. Anledningen är förstås att det är mycket lättare att springa om man redan har sprungit en hel del. Kroppen värker inte och man tycker att det är ok att ge sig ut i träningskläder (som många som inte tränar känner sig lite obekväma i). De flesta i min bekantskapskrets tillhör gruppen som köper luftiga kläder och undrar om jag genomgår en kris som fortfarande ägnar mig åt saker som idrott, motion och liknande spektakel. De frågar i all oändlighet om träning och hur man kommer igång var gång vi träffas men återgår sedan till chips och grogg.
Jag träffar även dem som håller på med någonting av idrottslig karaktär och påfallande ofta är det så att de som kommit dit de ville och verkar var nöjda med sig själva (det korrelerar kanske) är lite imponerande av dem som gör den här typen av beteendeförändringar som jag skriver om inledningsvis. Det är nog därför jag själv fått upp ögonen för detta eftersom jag själv inte är någon toppresterare direkt. Men jag är rätt så nöjd.
En annan grupp är de ofta duktiga motionärer som verkar sakna upplevelse av framgång i betydelsen måluppfyllelse. När jag spelade basket med ett gäng för några år sedan var det oftast de som någon gång spelat högst i division 2 som helst gjorde solonummer över hela planen (och gnällde mest på alla andra). Jag ser samma mönster i golf, volleyboll och löpning. Det skall hela tiden jämföras (vem som är bäst) trots att motionärer på den nivån närmast lirar i lingonserien. Jämförelsen är inte på skoj utan snarare på blodigt allvar. Som om det spelade någon roll.
Anita, som personen i reportaget hette, hade flera bra anledningar (målbilder) för att sätta igång att motionera, och det visade sig att samma målbilder upprätthöll drivkraften (motivationen) efter flera år. Jag gillar att tänka på personer som Anita, som tar tag i sig själv och går från tanke till handling utan för den skull tjata om att det skulle var så förbannat svårt och jobbigt.
1 comment
Add comment
Livet är fantastiskt!
2009-08-19 14:44.
2009 började med blankisar som höll sig ändå in i mars; Sofie och jag åkte så det knakade och jag ramlade bara i plurret en gång (var med och hjälpte två andra badare upp ur Mälarens friska vintervatten). Isarna på Mälaren var fantastiska liksom östersjöisarna vid Duvnäs och i ute i Roslagen .
Sedan följde en tur upp på Helagsfjället, efter att ha käkat våfflor flera gånger (olika dagar) ner på stationen. Stigningen är sjuhundrameter och det är tufft att gå upp, först med och sista biten utan skidor. Att sen 10 personer satt och fikade på toppen när vi kom upp är en annan sak.
I april gjorde vi en utflykt till Laxå för att kuta Munkastigen på vårens varmaste dag (fick stryk av Sofie med ungefär en halvtimme, men jag var glad ändå!) Ngn konstnär hade placerat ut massor med stenskulpturer utmed sista milen: festligt. I maj försökte Sofie och jag hänga med i Tobbes tempo runt Lidingöbanan. Det gick ju inte. Tid för mig: 2:46.
Plötsligt var jag mätt på att springa. Avbokade först Mount Blanc Marathon och sedan även Vildmark 15 och Sörmlands Ultra. Det kändes jävligt skönt med de prestationer jag genomfört och att bara kunna suga på karamellen (sitta och tänka på hur bra man är). I efterhand, efter att ha sett bilderna, har jag dock ångrat att jag inte sprang Vertex; men det blir ju nästa år.
Sommarens aktiviteter har varit löpning i kombination med bad i sjö och hav om vartannat; underbart!
Stärkt av ännu ett kul halvår gäller det att komma på ännu fler roliga saker att göra under hösten: golf, dykning, vattenskidor … listan kan bli hur lång som helst.
2 comments
Add comment
