Anna Karin D

En pajas ska ha plastnäsa

Man kör till Trelleborg en tidig lördagsmorgon i september, en lördag då regnet piskar småspik och blåsten sliter löven av träden i förtid.

Man kör inte ens själv, man sitter på passagerarplats och är odräglig mot chauffören.

Man är fruktansvärt stressad, eftersom detta är lördagen då hela ens existensberättigande står på spel. Lördagen då allt ska bevisas. Bli lycklig i en himmel eller gräva ner sig i en grop i dyngan.
Bli firad stjärna eller utskrattad pajas. Fortsätta tro att man är något eller få illusioner brutalt krossade.

Man ska springa sitt första lopp på bana. 10 000 meter. Man har sett hur det ser ut på tv, varv på varv, lätt och fint. Man ska göra det också, lätt och fint, hålla varvtider, öka i slutet. Har man tänkt. Föreställt sig. Man är ju uthållig, har man skrutit med, vitt och brett.
För om man springer bra på en bana, där sträckan är exakt och varven likadana - det då man GILLS. Det är då man är en LÖPARE. Det är då man är en människa ATT RÄKNA MED.
(Så tänkte jag.) (Så försöker jag inte tänka längre.) (Men det är svårt att låta bli.) (Fast det gäller bara mej, alla andra är bra och viktiga människor ändå.)

Regnet vräker ner, horisontellt, när man går ur bilen på parkeringsplaten utanför idrottshallen. Det hela ser övergivet ut. Trelleborg ligger kvar i sängvärmen och lördagsmyser.
Man tror en kort stund att det hela är ett misstag, ett stort misstag, och man kan åka hem, ta proceduren en annan gång. En annan dag.

Men det dyker upp en liten krokig man. Som talar om var man kan klä om.
Man fryser. Man är ruggig. Man är magsjuk. Man är grälsjuk. (Per - du har en ängels tålamod).
Man prickar av sig på en fuktvågig lista. Man är en enda kvinna bland en handfull seniga äldre män.
Sedan kommer det en kvinna till.

Man limmar en pytteliten 50-lapp på ryggen. Som om det skulle behövas. Man får en egen varvräknare. Han heter Patrik eller nåt sånt.
Man fryser, man mår illa, man är svimfärdig, men man pratar lite hurtigt med farbröderna (60 - 75 år) runt omkring och de där skämten om att "jaga flickor i den här åldern" avklaras.

Starten går efter diverse bekymmer med pistoler och vem som ska räkna varv åt vem och små klisterlappar som trillar av ryggarna och regnet piskar lika vågrätt och det är förbannat kallt.
Ogästvänligt.

Medtävlerskan sticker iväg som en iller, eller snarare liten gasell, och sedan ser man henne bara när hon varvar. Två gånger. (Fast jag hejar systerligt på henne, det gör jag.)
Gubbarna sticker också. Endast äldste mannen, lika gammal som min far, flåsar i nacken.
Första varvet går bra, andra varvet går också bra, men sedan falerar det hela, löses upp, bryts ner. Livets meningslöshet i allmänhet och banlöpandet i synnerhet, i vart fall det banlöpande som sker i regn och motvind, varv på varv, tjugofem likadana tråkiga varv, går sakta upp för en.

Man tänker: aldrig mer. Aldrig, aldrig mer.

Aldrig aldrig aldrig aldrig mer....det är så tråkigt, så förbannat tråkigt, och gubbarna svischar förbi, även han på snart åttio drabbas av eld i baken, själv drabbas man bara av missmod och ångest och när man då äntligen äntligen kommer i mål ska man gå och gömma sig.
Tänker man.

Då ropar någon att det är femton varv kvar.

Så otroligt knäckande.

Man gör sin sämsta miltid i år, man slås av precis ALLA, man är så väldigt förbannat sist, man är så slut, så besviken, så

brutalt skriven på näsan att man är ett löpmässigt skämt, en odugling.

Och i den stunden, och återstoden av dagen också förresten, känns det som om det även gäller resten av livet.
Ballongen sprack.
Du skall icke tro att du är värd något, din uppblåsta fjant.

Nu, med lite distans till det hela, har man börjat inse att reaktionen är aningen överdriven, för att inte säja barnslig, för att inte säja självfixerad.

Man har ju en del andra kvalitéer. Man är rätt bra på att göra kladdkaka till exempel. Jodå.

(Senare sprang de yngre kvinnorna, och de yngre männen, solen kom fram, de sprang fort och publiken kom och vrålade ÖÖÖÖKA! GRYMT! BRA JUBBAT!!!! (för man är i skåne ju) men man packade sina våta tights och linne långt långt ner i bagen och tänkte att man kan slänga dem i en soptunna kanske, och så lommade man iväg. Körde hem. Kördes hem. Fällde bittra tårar.)


Ok, nu ska jag baka en kaka.
2009-09-06 17:28.


Comments to the blog posting


Ibland behövs det lite tid för att få distans till det man gjort och dess betydelse i universum... så jag tycker du kan plocka av dig plastnäsan nu :-) Får man vara med och dela på kladdkakan?
06/09/2009



Stackare.
Men jag är van. Van att alltid bli sist. Att alltid bli vald sist. Om någon nu ens behagar välja mig.
Så de tårarna att känna sin oduglighet fällde jag i nedre tonåren då jag alltid blev vald sist till matcherna på rasterna.Fast det hjälper ju inte dig.
06/09/2009



Jag har sedan ett tag insett att det är ganska betydelselöst huruvida man tar sig runt 25 varv på en bana på 47 eller 48 minuter...(men det satt långt inne..)
06/09/2009



Eftersom man inte alltid tror på vad Anna D skriver, sorry, så vill man titta på resultaten innan man yttrar sig. Och ser då att Anna D tullar lite på sanningen, sorry, när man tror hon kommer tvärsist på denna jord. Visserligen i ett annat heat, men 1:a i D45 var ca minuten bättre och 2:a var ca 10s bättre.
06/09/2009



Kommer man hem från Trelleborg med en bra text har man ändå inte rest förgäves. Tror jag. Som varit två gånger i Trelleborg och aldrig haft annat än bakrus med mig tillbaka.
07/09/2009



Men kom iallafall hem med ett silver. Banlöpning är ju speciell såtillvida att man inte har de däringa motionärerna med i loppet som gör att man slipper hamna sist hur snabb man än är. I MS heat kom man t.ex. sist på 39:55 och näst sist på en tid som hade räckt för seger i M35.

Men springer man 10000m på bana är man tuffare, inte bara än motionärerna, utan även flertalet av de inbitna löparna.
07/09/2009



Åh, tänk att kunna springa SÅ snabbt och att kunna skriva så bra... Och dessutom ha de finaste hårlockarna - ja då måste man nog vara nöjd och glad!
Jag tycker att du är jättesnabb!!
07/09/2009