Marie-Louise Karlander

På tröskeln i Arizona

Här kommer så min racerapport Arizona IM 20191124. Jag anlände till Tempe, en område, förort till Phoenix under fredagen. USA är väldigt stort. Fastän det såg nära ut på kartan är alla avstånd långa. Arizona har dessutom inte samma tid som Californien, skiljer en timme åt fel håll. Kom vid 14-15 tiden, hade velat vara där mitt på dagen men det blir som det blir. Jag körde bil dit från Californien. Bara det är lite spännande. Tjuvstartade på torsdagkväll och körde genom LA till Palm Spring, där min man stod med långtradaren. Sov i den en natt och fortsatte vidare på fredagen. Efter registrering så åkte jag direkt och hämtade upp Felix min man. Timmarna går fort, det började skymma och vi åt Taco till middag innan vi checkade in på motell. Inget dyrt hotell, ca 5 km från Expo och TA. Hotellet hade en pytteliten pool om man kände för simma in 1000x10 m ;). Jag har varit några resor på olika ställen i USA och ingenstans har jag fått hotellfrukost värd namnet. Så när jag tävlar tar jag alltid med vattenkokare, havregryn, kaffe, te, frukt , bröd. Den här gången hade jag gjort pannkakor (svenska, godare äta kalla), annars finns det färdiga pannkakor köpa på affärerna. Bra i kolhydratladdningstider.

Hade också med mig små yougurt, håller bättre än mjölk. Drack också carboloader.

På hotellet försökte jag packa mina TA-bags, använder aldrig special needs, kanske ska omvärdera det efter denna tävling. Jag var ganska trött så vi la oss tidigt. Tyvärr var det inte det tystaste hotellet precis. Rätt livat, det var ju helg. Felix sov dåligt men jag sov ganska bra och lång natt. Det är viktigt, just den natten är viktigare än natten före tävling.

Lördagmorgon steg jag upp tidigt, typ kl 7 Arizonatid. (6 i Californen) , monterade på tävlingshjulen på cykeln, pumpade däck, oljade kedjan. Tog en kort cykeltur på ca 20-30 min. Till saken hör att jag känt mig i jättegod stark form tills sista veckan. Då fick jag ont i ischisasnerven till vänster. Tror det beror på att man får dra igång cykeln ofta vid de många trafikljuskorsningarna, så en sträckning eller något sådant. Så jag började bli smärtfri på lördagen, tog ipren inför nätterna. Cyklade rätt försiktigt, en farthöjare bara för att testa. Testade växlarna funkade bra på tävlingshjulen och det gjorde de, bättre än på träningshjulen. Efter den korta cykelturen runt kvarter i Phoenix, tog jag en ännu kortare löprunda på 8 min, bara för att känna efter om det ens var möjligt springa. Det blir ofta bättre när kroppen blir varm. Vilodag verkar var det farligaste som finns, då blir man stel och skadad.

Frukost direkt efter den korta träningen för att packa ihop för insim, och incheckning av cykel och påsar.

Det var över 3000 deltagare så tävlingen är mycket större än Kalmar. I min klass i Kalmar var vi 50 st anmälda, tror vi var 100-150 i min grupp här. Förstod att detta skulle bli en tuff dag, så jag packade mycket mellanmål, mackor, Umarabars, clementiner, vatten, carboloader.

Det var inte obligatoriskt insim, men det gavs bara en möjlighet för insim och det var lördag kl 10-11:45. man var tvungen ha chipp och förstås arbandet på sig. Man fick öva på att köa ner i starten. Temperaturen var 18+ C , många tycker det var kallt men jag tyckte det var helt ok med våtdräkt. Simmade ca 600 m, ville mer men det var nog det man fick. Det kändes bra, förstod redan då att det blir nog ganska svårt persa från Kalmar, då det är sötvatten här, lite samma känsla som Jönköping och saltvatten i Kalmar. Vi hade dessutom så otrolig tur i Kalmar, vågor med på den långa sträckan och strömt åt rätt håll på slutet. Nåja, brukar titta på snitthastigheten och kolla om det är ok fart för mig.

Efter doppet var det tid kvar innan jag hade min incheckningstid. Det var styrt efter bibnr. Det var många som inte följde det ändå. Vi började i alla fall gå mot expo och tittatde lite där i tälten. Jag fick ett par nya simglasögon av Felix. De satt bra, har jättesvårt hitta några som inte läker eller gör ont. Fick med en liten påse nutrituion skapad för simning. Ska testa den hemma någon gång. Jag får nästan alltid kramp efter en timme i vattnet, speciellt i våtdräkt. Jag tog mitt mellanmål med en kopp kaffe. Därefter fokus incheckning. Felix såg den långa kön till incheckning, så han sa han skulle gå fixa lite lunch, pizza eller något som vi skulle käka i parken, vid scenen.

Jag började köa och det gick ändå rätt smidigt. Det märktes att det är många som gör sin första tävling. Många cyklar var felvända, fick hjälpa ett par damer att inte göra samma misstag. Jag tror att damerna hade sina cyklar för sig, vi var inte mixade. TA påsarna lades i rader på marken. Här till något konstigt, alla inklusive jag märkte sina påsar med något färgglatt. Hade fått det tipset via en briefing tridot. Det är ju emot reglerna. Det ska vara lika för alla. Dessutom i USA langar volontärer påsarna när man kommer. Man fick inte ha cykelskorna på cykeln tyvärr, så de hade jag i påsen.

Temperaturen skiftar mycket under ett dygn. Vi är i ökenklimat. Det är kallt på natten, morgonen, 8+ och när vi for ut på cyklarna kanske 13-15, när vi avslutar kan de vara 25-30+. Kyler av fort när solen går ner vid 17-tiden. Vi hade otroligt tur med vädret och temperaturen. Det var i stort sett perfekt. Men hade förberett i påsarna för både det ena och det andra.

Efter incheckning, vilket fortare för mig än för Felix vara pizzabud, gick jag till parken och slappade, la upp benen på en stol. Felix kom men turkisk mat, ris, scwarma, köttfärsrullar, grönskaker och en pizza. Det blev ett rejält mål mat. Ätit klart kl 14:00 och åt inte mer fast föda, före tidig frukost söndagmorgon.

Av en slump råkade vi vara på plats under det sista briefingmötet i parken. Jag hade lyckats missa alla dagen innan och även det som var på förmiddagen för då simmade jag.

Därefter åkte vi tillbaka till hotellet och chillade. Jag fick ju bara dricka nu. Pysslade med att fylla flaskor och plocka fram det jag skulle tävla i och ha på mig innan.

Sov en usel natt, det var rätt livat igen, och mina ben ryckte omkring i sängen. (Restless legs) Mina ben mår bättre nertränade än toppade.

Nåja kl 4 i sedvanlig ordning, klev jag upp, åt min gröt, tog på mig tävlingsdräkt halvvägs, lärt mig nu, man ska ju på toa ändå, överdragskläder. Det var rätt kyligt ute.

Vi åkte in mot TA. Som vanligt börjar man ångra att man håller på med sådana här tokigheter. Jag hade svalt en koffeinshot, brukar röra om i magen. Blir nästan mer nervös för det. I Kalmar innebar det en reaktion med toabesök. I Jönköping helt lugnt. Den här morgonen blev jag mer rapig.

Jag pysslade lite med cykeln, ställde in rätt växel, lufttryck, flaskor. Fyllde på med en falska i löparpåsen, vilken jag inte använde.

Jag glömde märka mig, så jag fick gå in en vända till i TA för att få siffrorna på mig.

Toakön, bara för att, gjorde bort det, började byta om till våtdräkt. Man kan visst inte smörja in sig med solskyddsfaktor förrän efter märkning, färgen flyter ut. När jag ställde mig i ledet tyckte jag det var korta avstånd mellan tidsskyltarna , tänkte att det brukar vara flest i 1:10 och 1:20.

Amerikanska nationalsången sjöngs snyggt och starkt. Amerikanarna sjunger inte heller med. Verkar vara lika blyg som svenskar. Skottet ljöd och där var PRO i vattnet. Det var bara kvinnor i PRO, vet inte varför. Ett nytt skott och de första AG var i vattnet.

Framför mig i ledet stod ett äkta par på 60 + och hon gjorde sin första IM. Hon stod och huttrade, hade neoprensockar och neoprenmössa. Det var tydligen lovligt med neoprensockar. Lite kallare än på insimmet, 17 kanske. Kvinnan var så tunn, vet jag tänkte att jag hoppas hon klarar simmet, då går nog resten.

När jag kom i vattnet började simma rätt omgående, kände inget obehag, siktade på första bojen, misstänkte att det kunde bli trångt där och lite var det så men sedan flöt det på. Jag simmade och simmade och simmade. Kommer vi närmare den bron som vi skulle under och vända lite längre bort. Det var fortfarande lite mörkt speciellt i mina glasögon. Simmningen var rätt odramatisk, lite vågigt ibland som efter Munksjöbron i Jönköping. Funderade på om vi simmade motströms men inte var det mycket i så fall. Det var däremot mentalt jobbigt för sötvatten är inte lika lättsimmat som saltvatten och det var låååååångt. Jag tänkte på damen i ledet och undrade hur det gick. När man har gjort flera lopp börjar man ha så mycket erfarenheter av olika vatten. Förra gången jag upplevde det långt var i Vichy Frankrike, sötvatten utan våtdräkt. Jag vet att jag borde fixa simningen. När det återstod  kanske 1000-1200 m började jag få krampkänningar i vanlig ordning. Det var verkligen väntat denna gång när de redan krampade och var olydiga under natten. Då brukar jag helst inte vilja ha någon direkt efter mig på mina fötter. Jag simmade nära kajakerna och tydligen har jag sett efteråt inte helt rakt! Snarare väldigt krokigt. Det är länge sedan jag inte kunnat hålla kurs, förstår inte varför det blev så nu. Jag simmade 4250 m. Inte undra på att jag tyckte det blev långt och en usel tid. Om jag drar bort 8 min hamnar jag ändå rätt hyfsat till i paritet med Kalmar. Snittade 2:01/100 gjorde 2:00 i Kalmar, 1:56 :) i Jönköping. Var lite småsur på mig själv när jag kom upp. Släpp det och vidare.

T1 är en lång histora i Arizona. 600 m löpning till påsarna. Fick hjälp av med dräkten, vet inte om jag borde gjort det själv går kanske fortare. Sprang med dräkten i famnen till påsarna. Det gjorde jag bra passerade flera ”gubbar” på vägen. Grabbade påsen av volontären och in i tältet. Där är det flera volontärer och det är omåttligt hjälpsamma. De vill helst plocka fram alla grejor i min påse, men ska inte ha hälften, så jag försöker vänligt men bestämt förklara att jag vill göra det själv. Fick upp en T-shirt, hjälm, glasögon, skippade visiret, rätt repigt, tog cykelskorna. Glömde inhalera bricanyl. Tappade lite fokus när man ska helt plötsligt förklara för en hjälpsam volontär. Hon var som förskräckt när jag sa att jag var klar, hon packade ner våtdräkten, det är bra. Hon undrade om jag inte skulle ha mer, inga sockar sa hon. Nej! Jag sprang ut till cykeln, hoppades att det var bara gräsmattan ut genom TA och inte löpning på cementen också, men strecket kom rätt fort.

Hoppade i skorna, upp på cykeln och iväg. Stängde skorna efter vägen och när jag kom ut ur området började jag dricka. Asså, Umara är bara bäst. Man har verkligen ett ess i rockärmen med deras nutrituion. Nu skulle det minsann cyklas ikapp förlorad tid, förlorade placeringar. Man har ingen aning hur man ligger till, men jag visste med den usla simtiden hade jag det jag gjorde. Dessutom hade vi inte bibnr på oss på cyklingen och många hade glömt märkningen så man kunde inte kika på vaden heller. Dessutom var en del klädda som de skulle tävla Laponia Tri och inte ett ökenlopp. Hur tänker de? Vind väntas upp mot TP på ett mindre berg. En del såg ut som de hade fallskärm.

Cyklingen var 3x60km , 3 varv. Början och slutet på varje varv, ca 10 km väldigt dålig, gropig asfalt, annars bra för att vara USA. Tro mig vi har bra vägar i Sverige. Detta visste jag och det kan vara svårt att upprätthålla fart när vägen är dålig, det kostar också för kroppen med stötarna och de är hårdare än i Sverige. Asfalten är cementblandad. Efter euforin ut från Expoområdet så försökte jag jobba igång benen. De kändes lite sega, farligt vila mycket, köra långa bilturer, gå och stå etc. Jag anade att de var bara lite seg, det kommer kännas bättre när de trampat igång och det gjorde det. Första varvet plockade jag säkert placeringar och jag cyklade enligt min egen bedömning godkänt. Jag tappade en extra gel jag plockat på mig, den var värdefull. Liksom för vännen Erik som tappade ALL sin nutrition i Barcelona, hade det nästan varit värt att vända och plocka upp den, men lite farligt också.

Jag funderade lite på hur hårt jag skulle våga gå uppför den långa stigningen, försökte både kötta på och vara klok. Det blåste lite grinig motvind men det är min styrka så jag det gick hyfsat, undrade hur fort man kunde köra på nervägen i medvind.

Jag blev lite nedstämd när jag såg att klockan slog över på 2 timmar vid TP inne i stan, vill ju ha tider under 6 timmar nu på IM. Vad som hände på andra varvet för då gick det trögt, vet jag inte, skulle behövt gelen, ville spara mina tre som jag hade på cykeln, börja ta vid stigningen, men jag borde tagit den i motvinden på flacken. Många hade det mentalt jobbigt i vinden såg jag. Mitt fokus var att plocka allt i rosa eftersom jag inte visste vilken klass de tävlade i. Ryggen värkte rätt bra på andra varvet också. Hade en tuggalvedon med mig i värsta fall, tog den. Sedan en Umaragel och då blev det lite mer lyster i benen. Tredje varvet cyklade jag bättre än bra. Då plockade jag fram den finska sisun. Hade jag cyklat så de andra två varven hade tiden blivit ca 5:45 som i Kalmar. Tiderna för varven enligt Strava var 2:01:42 på första, 2:04:45 på andra, 1:54:55 på tredje. Det tredje varvet på cyklingen är jag mest nöjd med på hela tävlingen. Att göra det på slutet av cyklingen tyder på att jag har styrka och vågar jobba på tröskelnivå i många timmar. Är det något jag tar med mig från detta lopp så är det just detta.

Jag såg rätt många olyckor, konstigt nog på rakan upp, förstår inte riktigt, men kanske de cyklade ihop i motvind, låg för nära varandra hm. Det var många som sökte hjul i motvinden.

Jag får ur fötterna ur skorna och får upp dem ovanpå skorna, blir lite orolig att jag inte ska få över benet på cykeln, högre bak med flaskor. Jag hade känt lite kramp på slutet av cyklingen då jag gick på hm rätt tunga växlar. Det är ju nerför och medvind. Fick över benet och klev av som en triathlet bör göra. Volontär tog cykeln. Aj oj aj det gick ju nästan inte räta ut kroppen än mindre få fram något som liknade löpsteg fram till TA och påsarna.

T2 tog längre tid än jag planerat. Åter igen dessa hjälpsamma volontärer, de rör om i min påse. Fick tag på bibnr= Umarabältet. Tog det eftersom vi inte skulle ha bibnr på cykeln. Deras svartvinbärsgel är verkligen stora. Jag hade 5 st och en vanlig gel utan koffein, skramlande salttabletter. Jag rymde tre gel i bältet, tog resten i fickorna på tridräkten. Jag tog t-shirten med mig för att ha den på andra varvet. Hoppades på hitta Felix utanför växlingen, vilket jag gjorde. Jag lufsade iväg, vet det tar åtminstone till första depån innan man hittar någon slags löpning/jogg. Tog en gel rätt omgående, började krampa nästan direkt så tog mig till första depån och tog direkt en salttablett med vatten. Krampen släppte direkt. Salttabletterna är också Umara. Jag började så sakta hitta någon typ av löpning, rätt beslutsam om att i alla fall försöka mig på ett pers på löpningen. Den har ju känts så stark sista tiden. Sprang sakta men stabilt, vis av erfarenhet. Nu vet jag hur det känns det är bara fortsätta. Jag tog gel/vatten varannan depå och sportdryck/vatten varannan depå. Umara svartvinbär tog jag två på första varvet, tre på andra. Salttablett tog jag en per timme. Det var 2 x 21km, inga gummiband som i Kalmar men jag hade ju Felix som boost. Fantastisk publik längs stranden vid parken och vid växlingen. Det var riktigt mycket fest.

Fantastiska volontärer i depåerna. När jag sprungit över bron på första varvet en dryg mil kanske behövde jag på toa. Är det sant – borde inte behöva. Inte mycket göra, bara försöka göra det fort, ingen kö, ganska fort avklarat. Ok tänkte jag, hade ett toabesök i Kalmar så nu får vi inte tappa mer. Jag sprang på ut mot den andra TP, tog en ny Umara, och fick turbokrafter. Nåja allt är relativt. Med Umaragel i kroppen kunde jag hålla min önksade fart på 6:40 ibland snabbare. Det ser förstås långsammare ut på klockan och Strava för jag gick i depå men när jag sprang och tittade på klockan så var jag där på rätt tid. När jag hade Umara gelen i kroppen var jag också närmare tröskelnivå än jag brukar. Hade ingen pulsklocka men jag hör det på flåset, ser det på farten. Snabbaste fart jag uppnådde var 5:31 och snabbaste km 6:30. Låter otroligt långsamt, men på första varvet sprang jag faktiskt om en del både män och kvinnor. Då tävlade jag, hade en dam i min grupp som jag lyckades få bakom mig, samtidigt som jag jagade en framför mig. Ibland sprang 6 minuterfart men då kommer en depå och man går medan man förser sig. Depåerna var kortare än i Kalmar, hoppades på tjäna in lite tid där. På andra varvet började solen gå ner , vi fick självlysande ringar, hittade så småningom Felix och fick tröjan igen, började bli kallt. Trodde inte det var sant men behövde på toa igen! Inget magras bara krav, mycket kolhydrater? Löpningen kändes verkligen starkare än i Kalmar tills.....ca 10 km återstod. Då fick jag ont i knäna. Löpningen gick 70% på cement. Trottoarer och gångvägar är cemenerade i USA. Mina knän, speciellt vänster sa nej nu får det vara nog med detta hårda underlag. Det var otroligt surt, för jag kände mig så stark. Jag prövade springa på sidan i gruset, prövade att inte sluta springa i depå men det höll inte. Det gjorde mer och mer ont. Just då tyckte jag att jag var en gnällfia som inte kan tåla lite smärta. Tårarna brände och rann också mest för jag ville så mycket och just då tyckte jag hela loppet var ett fiasko för mig privat. Jag ville visa på bättre resultat än i Kalmar. Jag var ju så nära att avsluta loppet på ett starkt sätt och hålla ihop det. På sätt och vis på loppets ”tröskel”. Eventet var fantastiskt, bra organisation, bra väder, fest. Man kan inte klaga. Till slut fanns det inget annat än att halta i mål. Mötte Felix innan finishline, fick tröstekramar och tillsägelse att inte gråta. Sprang väl smärtsamt på många sätt på röda mattan, försökte pressa fram ett leende för arrangörernas skull. Det var de verkligen värda.

I finishline har man som i Sverige sin egen volontär som tar emot och ger en medalj, finishertröja, i USA keps, flagga. Kvinnan som gjorde det hade gjort Kalmar i augusti och då hade hon liksom jag persat 1timme och 30 minuter. Hon fick mig att le igen och försöka vara lite nöjd. Jag förstår att det är en prestation att ta sig i mål på en ironman men har man gjort det några gånger vill man se bättre och bättre resultat.

Första känslan var ju stor besvikelse men när jag tittar närmare på prestationen och arbetsinsatsen så finns det mycket som är bra. Det är tur man läst så mycket om mental coaching, och hört många av våra stora idrottsmän och kvinnor. Senast var det Johan Olsson. Han berättade att efter ett lopp som hade gått så dåligt att han vill bara glömma det. När det går bra plingar tfn hela tiden av gratulationsmeddelande men när det går dåligt har han två, ett från Anna, frun, och ett från mental tränaren. Johan höll inte på tro sina ögon när han såg att coachen ville han skulle nämna tre positiva saker med loppet.

Jag jobbar mentalt lite så redan under ett lopp, omvärderar efter dagsformen. Så när jag gick ut på löpningen visste jag att jag gjort ett skitbra tredje varv på cykeln. Så här efteråt om jag simmat lite hm ”kortare väg” så hade tiden inte blivit så tokig, så arbetsinsatsen var god om orienteringen var kass. Lite tror jag att vinkeln på broarna lurade mitt öga, kanske?. Likaså är jag inte helt missnöjd med löpningen om än den slutade som den gjorde. Fram till dit visade jag att jag vågar springa på under en mara på Ironman om än det blir i korta avsnitt på grund av att jag gick i depå om än mindre än i Kalmar.

Dagen efter och ännu på tisdag var knät svullet eller båda var svullna, mer det vänstra. Så det var nog rätt beslut att gå och inte riskera kommande träningsperiod och tävlingar.

För det är bara bryt ihop och kom igen.

Siktar på Kuopio Finland nästa år på min födelsedag. Vad kan gå fel?

2019-11-29 08:26.


Comments to the blog posting


Grattis. Kul att läsa.
29/11/2019



du är jätte stark
29/11/2019



Tack 🙏 . Det blir kanske den sista RR i funbeat jag skriver. Ska väl sammanfatta träningsåret på innan nyår. Nu har jag viloperiod.
29/11/2019



ta en vila ,jag kommer nog å sakna funbeat.
30/11/2019



Bra kämpat, är ju alltid tråkigt när det är smärta och inte ork som sätter gränsen, men då vet man samtidigt att man har god chans att komma igen bara man låter kroppen läka ordentligt!
02/12/2019