
Här kommer så min
racerapport Arizona IM 20191124. Jag anlände till Tempe, en område,
förort till Phoenix under fredagen. USA är väldigt stort. Fastän
det såg nära ut på kartan är alla avstånd långa. Arizona har
dessutom inte samma tid som Californien, skiljer en timme åt fel
håll. Kom vid 14-15 tiden, hade velat vara där mitt på dagen men
det blir som det blir. Jag körde bil dit från Californien. Bara det
är lite spännande. Tjuvstartade på torsdagkväll och körde genom
LA till Palm Spring, där min man stod med långtradaren. Sov i den
en natt och fortsatte vidare på fredagen. Efter registrering så
åkte jag direkt och hämtade upp Felix min man. Timmarna går fort,
det började skymma och vi åt Taco till middag innan vi checkade in
på motell. Inget dyrt hotell, ca 5 km från Expo och TA. Hotellet
hade en pytteliten pool om man kände för simma in 1000x10 m ;). Jag
har varit några resor på olika ställen i USA och ingenstans har
jag fått hotellfrukost värd namnet. Så när jag tävlar tar jag
alltid med vattenkokare, havregryn, kaffe, te, frukt , bröd. Den här
gången hade jag gjort pannkakor (svenska, godare äta kalla), annars
finns det färdiga pannkakor köpa på affärerna. Bra i
kolhydratladdningstider.
Hade också med mig
små yougurt, håller bättre än mjölk. Drack också carboloader.
På hotellet
försökte jag packa mina TA-bags, använder aldrig special needs,
kanske ska omvärdera det efter denna tävling. Jag var ganska trött
så vi la oss tidigt. Tyvärr var det inte det tystaste hotellet
precis. Rätt livat, det var ju helg. Felix sov dåligt men jag sov
ganska bra och lång natt. Det är viktigt, just den natten är
viktigare än natten före tävling.
Lördagmorgon steg
jag upp tidigt, typ kl 7 Arizonatid. (6 i Californen) , monterade på
tävlingshjulen på cykeln, pumpade däck, oljade kedjan. Tog en kort
cykeltur på ca 20-30 min. Till saken hör att jag känt mig i
jättegod stark form tills sista veckan. Då fick jag ont i
ischisasnerven till vänster. Tror det beror på att man får dra
igång cykeln ofta vid de många trafikljuskorsningarna, så en
sträckning eller något sådant. Så jag började bli smärtfri på
lördagen, tog ipren inför nätterna. Cyklade rätt försiktigt, en
farthöjare bara för att testa. Testade växlarna funkade bra på
tävlingshjulen och det gjorde de, bättre än på träningshjulen.
Efter den korta cykelturen runt kvarter i Phoenix, tog jag en ännu
kortare löprunda på 8 min, bara för att känna efter om det ens
var möjligt springa. Det blir ofta bättre när kroppen blir varm.
Vilodag verkar var det farligaste som finns, då blir man stel och
skadad.
Frukost direkt efter
den korta träningen för att packa ihop för insim, och incheckning
av cykel och påsar.

Det var över 3000
deltagare så tävlingen är mycket större än Kalmar. I min klass i
Kalmar var vi 50 st anmälda, tror vi var 100-150 i min grupp här.
Förstod att detta skulle bli en tuff dag, så jag packade mycket
mellanmål, mackor, Umarabars, clementiner, vatten, carboloader.
Det var inte
obligatoriskt insim, men det gavs bara en möjlighet för insim och
det var lördag kl 10-11:45. man var tvungen ha chipp och förstås
arbandet på sig. Man fick öva på att köa ner i starten.
Temperaturen var 18+ C , många tycker det var kallt men jag tyckte
det var helt ok med våtdräkt. Simmade ca 600 m, ville mer men det
var nog det man fick. Det kändes bra, förstod redan då att det
blir nog ganska svårt persa från Kalmar, då det är sötvatten
här, lite samma känsla som Jönköping och saltvatten i Kalmar. Vi
hade dessutom så otrolig tur i Kalmar, vågor med på den långa
sträckan och strömt åt rätt håll på slutet. Nåja, brukar titta
på snitthastigheten och kolla om det är ok fart för mig.

Efter doppet var det
tid kvar innan jag hade min incheckningstid. Det var styrt efter
bibnr. Det var många som inte följde det ändå. Vi började i alla
fall gå mot expo och tittatde lite där i tälten. Jag fick ett par
nya simglasögon av Felix. De satt bra, har jättesvårt hitta några
som inte läker eller gör ont. Fick med en liten påse nutrituion
skapad för simning. Ska testa den hemma någon gång. Jag får
nästan alltid kramp efter en timme i vattnet, speciellt i våtdräkt.
Jag tog mitt mellanmål med en kopp kaffe. Därefter fokus
incheckning. Felix såg den långa kön till incheckning, så han sa
han skulle gå fixa lite lunch, pizza eller något som vi skulle käka
i parken, vid scenen.
Jag började köa
och det gick ändå rätt smidigt. Det märktes att det är många
som gör sin första tävling. Många cyklar var felvända, fick
hjälpa ett par damer att inte göra samma misstag. Jag tror att
damerna hade sina cyklar för sig, vi var inte mixade. TA påsarna
lades i rader på marken. Här till något konstigt, alla inklusive
jag märkte sina påsar med något färgglatt. Hade fått det tipset
via en briefing tridot. Det är ju emot reglerna. Det ska vara lika
för alla. Dessutom i USA langar volontärer påsarna när man
kommer. Man fick inte ha cykelskorna på cykeln tyvärr, så de hade
jag i påsen.

Temperaturen skiftar
mycket under ett dygn. Vi är i ökenklimat. Det är kallt på
natten, morgonen, 8+ och när vi for ut på cyklarna kanske 13-15,
när vi avslutar kan de vara 25-30+. Kyler av fort när solen går
ner vid 17-tiden. Vi hade otroligt tur med vädret och temperaturen.
Det var i stort sett perfekt. Men hade förberett i påsarna för
både det ena och det andra.

Efter incheckning,
vilket fortare för mig än för Felix vara pizzabud, gick jag till
parken och slappade, la upp benen på en stol. Felix kom men turkisk
mat, ris, scwarma, köttfärsrullar, grönskaker och en pizza. Det
blev ett rejält mål mat. Ätit klart kl 14:00 och åt inte mer fast
föda, före tidig frukost söndagmorgon.
Av en slump råkade
vi vara på plats under det sista briefingmötet i parken. Jag hade
lyckats missa alla dagen innan och även det som var på förmiddagen
för då simmade jag.
Därefter åkte vi
tillbaka till hotellet och chillade. Jag fick ju bara dricka nu.
Pysslade med att fylla flaskor och plocka fram det jag skulle tävla
i och ha på mig innan.
Sov en usel natt,
det var rätt livat igen, och mina ben ryckte omkring i sängen.
(Restless legs) Mina ben mår bättre nertränade än toppade.
Nåja kl 4 i
sedvanlig ordning, klev jag upp, åt min gröt, tog på mig
tävlingsdräkt halvvägs, lärt mig nu, man ska ju på toa ändå,
överdragskläder. Det var rätt kyligt ute.

Vi åkte in mot TA.
Som vanligt börjar man ångra att man håller på med sådana här
tokigheter. Jag hade svalt en koffeinshot, brukar röra om i magen.
Blir nästan mer nervös för det. I Kalmar innebar det en reaktion
med toabesök. I Jönköping helt lugnt. Den här morgonen blev jag
mer rapig.
Jag pysslade lite
med cykeln, ställde in rätt växel, lufttryck, flaskor. Fyllde på
med en falska i löparpåsen, vilken jag inte använde.
Jag glömde märka
mig, så jag fick gå in en vända till i TA för att få siffrorna
på mig.
Toakön, bara för
att, gjorde bort det, började byta om till våtdräkt. Man kan visst
inte smörja in sig med solskyddsfaktor förrän efter märkning,
färgen flyter ut. När jag ställde mig i ledet tyckte jag det var
korta avstånd mellan tidsskyltarna , tänkte att det brukar vara
flest i 1:10 och 1:20.
Amerikanska
nationalsången sjöngs snyggt och starkt. Amerikanarna sjunger inte
heller med. Verkar vara lika blyg som svenskar. Skottet ljöd och där
var PRO i vattnet. Det var bara kvinnor i PRO, vet inte varför. Ett
nytt skott och de första AG var i vattnet.
Framför mig i ledet
stod ett äkta par på 60 + och hon gjorde sin första IM. Hon stod
och huttrade, hade neoprensockar och neoprenmössa. Det var tydligen
lovligt med neoprensockar. Lite kallare än på insimmet, 17 kanske.
Kvinnan var så tunn, vet jag tänkte att jag hoppas hon klarar
simmet, då går nog resten.

När jag kom i
vattnet började simma rätt omgående, kände inget obehag, siktade
på första bojen, misstänkte att det kunde bli trångt där och
lite var det så men sedan flöt det på. Jag simmade och simmade och
simmade. Kommer vi närmare den bron som vi skulle under och vända
lite längre bort. Det var fortfarande lite mörkt speciellt i mina
glasögon. Simmningen var rätt odramatisk, lite vågigt ibland som
efter Munksjöbron i Jönköping. Funderade på om vi simmade
motströms men inte var det mycket i så fall. Det var däremot
mentalt jobbigt för sötvatten är inte lika lättsimmat som
saltvatten och det var låååååångt. Jag tänkte på damen i
ledet och undrade hur det gick. När man har gjort flera lopp börjar
man ha så mycket erfarenheter av olika vatten. Förra gången jag
upplevde det långt var i Vichy Frankrike, sötvatten utan våtdräkt.
Jag vet att jag borde fixa simningen. När det återstod kanske
1000-1200 m började jag få krampkänningar i vanlig ordning. Det
var verkligen väntat denna gång när de redan krampade och var
olydiga under natten. Då brukar jag helst inte vilja ha någon
direkt efter mig på mina fötter. Jag simmade nära kajakerna och
tydligen har jag sett efteråt inte helt rakt! Snarare väldigt
krokigt. Det är länge sedan jag inte kunnat hålla kurs, förstår inte varför det blev så nu. Jag simmade 4250 m. Inte undra på att
jag tyckte det blev långt och en usel tid. Om jag drar bort 8 min
hamnar jag ändå rätt hyfsat till i paritet med Kalmar. Snittade
2:01/100 gjorde 2:00 i Kalmar, 1:56 :) i Jönköping. Var lite småsur
på mig själv när jag kom upp. Släpp det och vidare.
T1 är en lång
histora i Arizona. 600 m löpning till påsarna. Fick hjälp av med
dräkten, vet inte om jag borde gjort det själv går kanske fortare.
Sprang med dräkten i famnen till påsarna. Det gjorde jag bra
passerade flera ”gubbar” på vägen. Grabbade påsen av
volontären och in i tältet. Där är det flera volontärer och det
är omåttligt hjälpsamma. De vill helst plocka fram alla grejor i
min påse, men ska inte ha hälften, så jag försöker vänligt men
bestämt förklara att jag vill göra det själv. Fick upp en
T-shirt, hjälm, glasögon, skippade visiret, rätt repigt,
tog cykelskorna. Glömde inhalera bricanyl. Tappade lite fokus när
man ska helt plötsligt förklara för en hjälpsam volontär. Hon
var som förskräckt när jag sa att jag var klar, hon packade ner
våtdräkten, det är bra. Hon undrade om jag inte skulle ha mer,
inga sockar sa hon. Nej! Jag sprang ut till cykeln, hoppades att det
var bara gräsmattan ut genom TA och inte löpning på cementen
också, men strecket kom rätt fort.
Hoppade i skorna,
upp på cykeln och iväg. Stängde skorna efter vägen och när jag
kom ut ur området började jag dricka. Asså, Umara är bara bäst.
Man har verkligen ett ess i rockärmen med deras nutrituion. Nu
skulle det minsann cyklas ikapp förlorad tid, förlorade
placeringar. Man har ingen aning hur man ligger till, men jag visste
med den usla simtiden hade jag det jag gjorde. Dessutom hade vi inte
bibnr på oss på cyklingen och många hade glömt märkningen så
man kunde inte kika på vaden heller. Dessutom var en del klädda som
de skulle tävla Laponia Tri och inte ett ökenlopp. Hur tänker de?
Vind väntas upp mot TP på ett mindre berg. En del såg ut som de
hade fallskärm.

Cyklingen var 3x60km
, 3 varv. Början och slutet på varje varv, ca 10 km väldigt dålig,
gropig asfalt, annars bra för att vara USA. Tro mig vi har bra vägar
i Sverige. Detta visste jag och det kan vara svårt att upprätthålla
fart när vägen är dålig, det kostar också för kroppen med
stötarna och de är hårdare än i Sverige. Asfalten är
cementblandad. Efter euforin ut från Expoområdet så försökte jag
jobba igång benen. De kändes lite sega, farligt vila mycket, köra
långa bilturer, gå och stå etc. Jag anade att de var bara lite
seg, det kommer kännas bättre när de trampat igång och det gjorde
det. Första varvet plockade jag säkert placeringar och jag cyklade
enligt min egen bedömning godkänt. Jag tappade en extra gel jag
plockat på mig, den var värdefull. Liksom för vännen Erik som
tappade ALL sin nutrition i Barcelona, hade det nästan varit värt
att vända och plocka upp den, men lite farligt också.
Jag funderade lite
på hur hårt jag skulle våga gå uppför den långa stigningen,
försökte både kötta på och vara klok. Det blåste lite grinig
motvind men det är min styrka så jag det gick hyfsat, undrade hur
fort man kunde köra på nervägen i medvind.
Jag blev lite
nedstämd när jag såg att klockan slog över på 2 timmar vid TP
inne i stan, vill ju ha tider under 6 timmar nu på IM. Vad som hände
på andra varvet för då gick det trögt, vet jag inte, skulle
behövt gelen, ville spara mina tre som jag hade på cykeln, börja
ta vid stigningen, men jag borde tagit den i motvinden på flacken.
Många hade det mentalt jobbigt i vinden såg jag. Mitt fokus var att
plocka allt i rosa eftersom jag inte visste vilken klass de tävlade
i. Ryggen värkte rätt bra på andra varvet också. Hade en
tuggalvedon med mig i värsta fall, tog den. Sedan en Umaragel och då
blev det lite mer lyster i benen. Tredje varvet cyklade jag bättre
än bra. Då plockade jag fram den finska sisun. Hade jag cyklat så
de andra två varven hade tiden blivit ca 5:45 som i Kalmar. Tiderna
för varven enligt Strava var 2:01:42 på första, 2:04:45 på andra,
1:54:55 på tredje. Det tredje varvet på cyklingen är jag mest nöjd
med på hela tävlingen. Att göra det
på slutet av cyklingen tyder på att jag har styrka och vågar jobba
på tröskelnivå i många timmar. Är det något jag tar med mig
från detta lopp så är det just detta.
Jag
såg rätt många olyckor, konstigt nog på rakan upp, förstår inte
riktigt, men kanske de cyklade ihop i motvind, låg för nära
varandra hm. Det var många som sökte hjul i motvinden.

Jag
får ur fötterna ur skorna och får upp dem ovanpå skorna, blir
lite orolig att jag inte ska få över benet på cykeln, högre bak
med flaskor. Jag hade känt lite kramp på slutet av cyklingen då
jag gick på hm rätt tunga växlar. Det är ju nerför och medvind.
Fick över benet och klev av som en triathlet bör göra. Volontär
tog cykeln. Aj oj aj det gick ju nästan inte räta ut kroppen än
mindre få fram något som liknade löpsteg fram till TA och påsarna.
T2
tog längre tid än jag planerat. Åter igen dessa hjälpsamma
volontärer, de rör om i min påse. Fick tag på bibnr= Umarabältet.
Tog det eftersom vi inte skulle ha bibnr på cykeln. Deras
svartvinbärsgel är verkligen stora. Jag hade 5 st och en vanlig gel
utan koffein, skramlande salttabletter. Jag rymde tre gel i bältet,
tog resten i fickorna på tridräkten. Jag tog t-shirten med mig för
att ha den på andra varvet. Hoppades på hitta Felix utanför
växlingen, vilket jag gjorde. Jag lufsade iväg, vet det tar
åtminstone till första depån innan man hittar någon slags
löpning/jogg. Tog en gel rätt omgående, började krampa nästan
direkt så tog mig till första depån och tog direkt en salttablett
med vatten. Krampen släppte direkt. Salttabletterna är också
Umara. Jag började så sakta hitta någon typ av löpning, rätt
beslutsam om att i alla fall försöka mig på ett pers på
löpningen. Den har ju känts så stark sista tiden. Sprang sakta men
stabilt, vis av erfarenhet. Nu vet jag hur det känns det är bara
fortsätta. Jag tog gel/vatten varannan depå och sportdryck/vatten
varannan depå. Umara svartvinbär tog jag två på första varvet,
tre på andra. Salttablett tog jag en per timme. Det var 2 x 21km,
inga gummiband som i Kalmar men jag hade ju Felix som boost.
Fantastisk publik längs stranden vid parken och vid växlingen. Det
var riktigt mycket fest.

Fantastiska volontärer i depåerna. När
jag sprungit över bron på första varvet en dryg mil kanske behövde
jag på toa. Är det sant – borde inte behöva. Inte mycket göra,
bara försöka göra det fort, ingen kö, ganska fort avklarat. Ok
tänkte jag, hade ett toabesök i Kalmar så nu får vi inte tappa mer.
Jag sprang på ut mot den andra TP, tog en ny Umara, och fick
turbokrafter. Nåja allt är relativt. Med Umaragel i kroppen kunde
jag hålla min önksade fart på 6:40 ibland snabbare. Det ser
förstås långsammare ut på klockan och Strava för jag gick i depå
men när jag sprang och tittade på klockan så var jag där på rätt
tid. När jag hade Umara gelen i kroppen var jag också närmare
tröskelnivå än jag brukar. Hade ingen pulsklocka men jag hör det
på flåset, ser det på farten. Snabbaste fart jag uppnådde var
5:31 och snabbaste km 6:30. Låter otroligt långsamt, men på första
varvet sprang jag faktiskt om en del både män och kvinnor. Då
tävlade jag, hade en dam i min grupp som jag lyckades få bakom mig,
samtidigt som jag jagade en framför mig. Ibland sprang 6 minuterfart
men då kommer en depå och man går medan man förser sig. Depåerna
var kortare än i Kalmar, hoppades på tjäna in lite tid där. På
andra varvet började solen gå ner , vi fick självlysande ringar,
hittade så småningom Felix och fick tröjan igen, började bli
kallt. Trodde inte det var sant men behövde på toa igen! Inget
magras bara krav, mycket kolhydrater? Löpningen kändes verkligen
starkare än i Kalmar tills.....ca 10 km återstod. Då fick jag ont
i knäna. Löpningen gick 70% på cement. Trottoarer och gångvägar
är cemenerade i USA. Mina knän, speciellt vänster sa nej nu får
det vara nog med detta hårda underlag. Det var otroligt surt, för
jag kände mig så stark. Jag prövade springa på sidan i gruset,
prövade att inte sluta springa i depå men det höll inte. Det
gjorde mer och mer ont. Just då tyckte jag att jag var en gnällfia
som inte kan tåla lite smärta. Tårarna brände och rann också
mest för jag ville så mycket och just då tyckte jag hela loppet
var ett fiasko för mig privat. Jag ville visa på bättre resultat
än i Kalmar. Jag var ju så nära att avsluta loppet på ett starkt
sätt och hålla ihop det. På sätt och vis på loppets ”tröskel”.
Eventet var fantastiskt, bra organisation, bra väder, fest. Man kan
inte klaga. Till slut fanns det inget annat än att halta i mål.
Mötte Felix innan finishline, fick tröstekramar och tillsägelse
att inte gråta. Sprang väl smärtsamt på många sätt på röda
mattan, försökte pressa fram ett leende för arrangörernas skull.
Det var de verkligen värda.

I
finishline har man som i Sverige sin egen volontär som tar emot och
ger en medalj, finishertröja, i USA keps, flagga. Kvinnan som
gjorde det hade gjort Kalmar i augusti och då hade hon liksom jag
persat 1timme och 30 minuter. Hon fick mig att le igen och försöka vara lite nöjd. Jag förstår att det är en prestation att ta sig i
mål på en ironman men har man gjort det några gånger vill man se
bättre och bättre resultat.

Första
känslan var ju stor besvikelse men när jag tittar närmare på
prestationen och arbetsinsatsen så finns det mycket som är bra. Det
är tur man läst så mycket om mental coaching, och hört många av
våra stora idrottsmän och kvinnor. Senast var det Johan Olsson. Han
berättade att efter ett lopp som hade gått så dåligt att han vill
bara glömma det. När det går bra plingar tfn hela tiden av
gratulationsmeddelande men när det går dåligt har han två, ett
från Anna, frun, och ett från mental tränaren. Johan höll inte på
tro sina ögon när han såg att coachen ville han skulle nämna tre
positiva saker med loppet.
Jag
jobbar mentalt lite så redan under ett lopp, omvärderar efter
dagsformen. Så när jag gick ut på löpningen visste jag att jag
gjort ett skitbra tredje varv på cykeln. Så här efteråt om jag
simmat lite hm ”kortare väg” så hade tiden inte blivit så
tokig, så arbetsinsatsen var god om orienteringen var kass. Lite
tror jag att vinkeln på broarna lurade mitt öga, kanske?. Likaså
är jag inte helt missnöjd med löpningen om än den slutade som den
gjorde. Fram till dit visade jag att jag vågar springa på under en
mara på Ironman om än det blir i korta avsnitt på grund av att jag
gick i depå om än mindre än i Kalmar.
Dagen
efter och ännu på tisdag var knät svullet eller båda var svullna,
mer det vänstra. Så det var nog rätt beslut att gå och inte
riskera kommande träningsperiod och tävlingar.
För
det är bara bryt ihop och kom igen.
Siktar
på Kuopio Finland nästa år på min födelsedag. Vad kan gå fel?