Anna Karin D

Oslo halvmarathon: del 4, slutet.

Nu tar jag mig samman och avslutar storyn om Pers och min Oslotur med inbakad halvmara som extrakrydda. Det är ju snart en månad sedan vi sprang det där loppet, herregud vad tiden går fort! Efter det har jag hunnit ännu ett lopp, ännu ett lopp med en twist, och både Per och jag har fått nya spännande krämpor att gnälla över. 

Varje ny dag är ett äventyr...

Så: 

Jag har alltså passerat mållinjen levande, trött men lycklig och lääääängtar verkligen efter vatten i mig och skugga och kanske kanske en liten bänk, eller varför inte en rabatt - ja till och med en plätt vanlig gata kan duga - att få sätta mig och vila på/i. Jag är lite yr av värme och ansträngning. Men det går inte! För jag är fångad i en massiv massa av nysprungna trötta löpare, en kompakt klump som endast mycket långsamt rör sig framåt, mot vattnet att dricka. Inte en chans att ens böja sig framåt och hålla sig på knäna. 

Nästan lite otäckt, panikartat. Speakern manar oss att fortsätta framåt så att nya löpare kan komma över mållinjen.

Men det är verkligen inte lätt. En funktionär langar ut vatten till oss, och jag får mig tack och lov en flaska. 

Efter tre evigheter får jag även även en medalj och goodiebag. Men HUR ska jag komma ur detta  folkhav? Klockan är ännu inte fyra, vi har bestämt mötestid vid fem, jag och Per.

Jag inser rätt snabbt att om jag ens lyckas pressa mig fram till vår avtalade mötesplats så kommer jag inte att stå ut med att sitta där så länge, jag måste UT till friheten. Klaustrofobi! Kön mot den enda gångbron över målspurten, den som tar mig till andra sidan, till överdragsklädspåse, hotell och frihet, ringlar kompakt, tjock, varm och långsam och är otäck. 

Jag står inte ut. Börjar preja mig åt motsatt håll, mot kön fast i kön. Inte så populärt förstås, men det struntar jag i. Jag blir knuffad och trampad. Knuffar tillbaks. TANTEN SKA UT! NU!

Jag hittar en övergång till, på andra sidan målet och hinner precis över innan denna stängs: 10K för Grete ska precis starta.

Vilken lättnad!

Nu fattar jag snabbt det nödvändiga beslutet att jogga till hotellet för att hämta mobilen för att kunna meddela Per att jag är i mål och välbehållen, att vi absolut INTE ska ses på avtalad plats för där råder KAOS, utan någon annanstans. 

Om inte Per fastnat i repet? Eller, hemska tanke, i det sjukvårdstält jag inte besökt?

Men nej. Jag får iväg mitt sms på väg åter mot Rådhusplassen och inte långt efter får jag svar: "Är i mål. Allt har gått bra. Ska bara ta mig ur det här....infernot, så ses vi....var?"

Ah! Underbart! Det är min Per det! Yes! 

Jag bestämmer att vi ska ses på Fridtjof Nansens plass. Fast det skriver jag inte för jag vet inte att den heter så, det vet jag först nu. Utan jag skriver "ses på trappan utanför Rådhuset, har hämtat överdrag"

Och där sitter jag med medalj runt halsen och tuggar riskakor och kletig jordnötsbar och dricker proteinshake (från goodiebagen) och fryser om rumpan, stenen är kall,  och från andra sidan huset kommer han, my man, i keps och medalj och med obruten rygg, goodiebag i handen, rosor på kind och solsken i blick....och jag reser mig, släpper loss mitt långa hår, går honom till mötes, välter min vattenflaska, orkestern spelar fiolmusik och alla ställer sig upp och applåderar...och...

...ööh, nej. Inte riktigt så.

Men en puss och en kram och kanske några till blir det! Vi känner oss så väldigt väldigt ....nöjda. 

På kvällen, denna djupblå, milda ljumma sammetsmjuka septemberkväll i Oslo äter vi alldeles pinfärsk fisk som smakar helt fantastiskt till ett glas vitt, ser ut över Oslofjord och Akershus och tänker att livet är rätt gott ändå.

(Men kepsen då? 

Jo, den försvann. Den gula jag har på bilden hämtade jag på hotellet...)

2019-10-15 12:02.


Comments to the blog posting


Slutet gott, allting gott!
15/10/2019



Ja, allting gott! Nu får vi hitta nya roliga städer att ta oss an!
15/10/2019



Vilken härlig känsla vi båda hade efter loppet, med absolut bästa summering av en helt klart osäker dag.
Längesedan jag kände mig så nöjd och lycklig. Tack för du bloggade om loppet. Jag återupplever igen. Pussar
15/10/2019



Vackert! Och den där nöjdheten, som du skildrar så fint, den riktigt lyser ju om er på bilderna, också! Härlig läsning och härliga äventyr som ni är ute på...
15/10/2019