Anna Karin D

Oslo halvmarathon, del tre: Loppet.

Loppet har startat. 

Jag springer lugnt och fridfullt och pre-race-eländeskänslan släpper allt eftersom. Jag är inte i mitt livs form, verkligen inte, det har varit en tuff tid rätt länge men det är skönt att ha det med sig. Det är ok att ta det lugnt. Att inte kolla på klockan, att inte läsa av några kilometertider, att inte tänka i "skäms-tidsgränser", att faktiskt kunna stanna vid vätskekontrollerna utan att känna sig piskad att komma igång snabbt. Att inte ha några förväntningar att leva upp till.

Att faktiskt ha ork att kunna kolla in omgivningarna! Vart är vi på väg? Vart är jag på väg? Loppets bansträckning startar alltså västerut, det går lite uppför mest hela tiden. Vi drar mot Oslos mer fashionabla delar, stora pampiga villor. Breda gator: Frogner. 

Jag har läst en hel del av Nesbö och Holt, stadsdelar och gatumamn flimrar förbi i tankarna: :....Majorstua...Vigeland.....Frognerparken....vänta nu?

Hittades inte en död person nedanför ett hopptorn i Frognerparken? Kan det finnas där? Ett bad? Kusligt. Alltså det är inte kusligt med badplatser i parker, men med lik i dem. 

Nu är det full dag, badplatslik känns inte som ett hot men värmen.....känns. Men det är ok. Jag springer i tunnt fladdrigt linne med brottarrygg och försöker strunta i det faktum att det inte är jättetjusigt med sådant när man inte har vältränade lats utan snarare skvalpigt ryggfläsk, klofs klofs men vem bryr sig? 

Nu är jag dum. Linnet är skönt. Tänk att man kan springa i linne i september och ändå vara på gränsen till överhettad! Jag har tunna fladdriga shorts, inte splits, men fladdriga och försöker bortse från det faktum att det inte är jättetjusigt när man inte har välformad bakdel och hamstrings utan snarare piprensarben, men vem bryr sig?

Skorna känns bra. 

Och så har jag keps. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men det är skönt för ögonen att slippa kisa. 

Det är musikstationer lite varstans, ett brett utbud. Från frälsningsarmeinspirerat till hiphop. Med och utan dansare. Live och inspelat. Det är PARTY och jag är en del av det, i mina discokläder, ett löpande party, en ringlande orm av människor med puls.  Jag gillar det. 

Första vätskan dyker upp efter knappa fem kilometer. Det finns vatten och sportdryck och jag tar två muggar vatten och häller allt över huvudet bortsett från en liten klunk i mig.

Det strategin fortsätter jag sedan med hela loppet. Den funkar för mig. Min kropp vill av outgrundlig anledning inte svettas tillräckligt, en stor stor miss.

In i parken. Nu börjar det gå nerför och plötsligt finns ett par flaggmärkta pacers i min närhet, det står 1.55 på dem. Jag försöker ignorera dem. 1.55 är en tid jag inte känner mig redo att ens försöka haka på idag, idag är det kombinerat party och turism som gäller. 

För inte alltför länge sedan var 1.55 på en halvmara sjukt dåligt i min värld, en pinsamhet, en skämskuddegrej. Och över två timmar! Herregud, inte ens värt att kallas löpning. 

Nu är jag väldigt väldigt glad att jag kunnat trassla mig ur det där ekorrhjulet av prestations- tids- och bedömningstänk. Det tog bort min glädje och gjorde mig sjuk av nervositet. Jag är tacksam över insikten om att löpning kan vara något annat. Att löpningens värde kan mätas i annat än tid och placeringar. Att löpning innebär liv och upplevelser. Ja, jag är snart sextio. Men jo, jag KAN. På mina villkor. Och ja - det kallas löpning det jag ägnar mig åt trots att kilometertiderna inte ligger under 5 minuter och jag tillåter mig att gå ibland. 

Jag är fri, äntligen.

Mina tankar fladdrar precis som linnet och mitt ryggfläsk. Och möjligen mina triceps? Jag noterar, tar in, andas, ser och funderar. Detta är Oslo.

Frognerstranden. Vi springer nära en jobbigt stinkande större trafikled. Ett mindre roligt avsnitt, det har nu gått en dryg mil ungefär och det är riktigt varmt. Jag känner hur mitt tempo sjunker och en-och -femtiofemskyltgruppen har försvunnit framför mig. Lika bra det.

Solen gassar. Drikkestationen som dyker upp serverar en mix av kaffe och cola, men det känns inte....ok. Även om det är kvalitetskaffe. Det blir inte kul i håret eller innanför sport-BH:n om jag häller det över mig. Jag avstår och längtar väldigt till vanligt vatten.

In på Aker brygge (Holt? Nesbö? Något mord skedde absolut här också, grymma grejer) efter en hel evighet i ökensolen, och så är vi på Rådhusplassen igen - jippi, här är jag nu och det känns bra, fast lite varmt förstås, och jag har sprungit 13 kilometer, jag ska inte bryta, det är bara 8 kvar och det är peanuts, jag fixar det! 

Sjukvårdstältet kommer inte att få besök av mig, tänker jag kaxigt.

Jag vinkar och high-fivar publiken och så slänger jag av mig kepsen. Den är för varm. Och jag har solen i ryggen. Öser vatten över mig vid Akershus, fästningen: stor och mäktig. Rundar den och....

....javisst ja. Uppför. Uppför så in i....baljan uppför och staden Oslo försvinner lite i upplevelsen av jobbighet, jag ser mest bara asfalt. Trots musik och fortsatt party. Jag tuggar lite taggtråd ett tag.

Upp upp upp upp, en löpare har kroknat i värmen, jag hör blåljus. Publiken rycker in. Vi rundar ett grönområde, St Hanshaugen vid 17 kilometer och så vänder det äntligen utför. Redbull med uppblåst portal och musik som dunkar. Ingen red bull för mig, inte ens i munnen. Det är nu jag ska, med mina lätta steg, glida studsa nerför backen och svepa in mot mål. Defiliera! Det är så jag planerat. Visualiserat. 

Det händer inte. 

Benen är tunga. Märkligt. Borde jag tagit Redbull ändå? Men nu är jag snart i mål. Vi tar en extra sväng in på Karl Johans gate innan den härliga fina goa stiliga och blåa målspurtrakan på Rådhusgate sätter in.

Någon ropar: Bra jobbat Anna! Du kan gå under to timer! 

!!!????

Kan jag? Tänker jag och får några meters vingar på fötterna ända tills jag inser att det kan ju inte hon veta. Hon har inte en susning om när jag startade. Jag kan ju ha startat i vilken pulje som helst, puljekaoset var massivt.

Jag åstadkommer i alla fall en rätt snygg spurt tycker jag tack vare denna fantastiskt uppmuntrande insats från en okänd kvinna och jag lyckas komma över mållinjen trots en massiv vägg med nyligen målgånga löpare  precis bakom. 

Jag gjorde det! Och minsann - under to timer dessutom, det är egentligen betydelselöst. Men, inte utan är det lite uppmuntrande. 

Är det frid och fröjd efter detta tro? Eller? Vad händer efter målgång? Hittar jag ut? Hittar jag In? Hittar jag en fontän och hittar jag Per? Har Per fastnat i ett rep? 

Får jag en puss? Och HUR kan jag ha en keps på mig, på bilden ovan?

...del fyra....

2019-10-06 14:06.


Comments to the blog posting


Håller med, stämningen var något extra allt. Så roligt att det blir en fjärde del också. :-)

06/10/2019