Anna Karin D

Ja men då skriver jag om Oslo då

(Ni har fått mig att fatta att jag vill. Tack!)

Efter tre gånger tycker jag att vi kan säja att det här med halvmaraturistande är vår grej. Vår kopp te!

Det har blivit Pers och mitt (ja alltså Team Per&AnnaKarin) sätt att uppleva städer och platser, sightseeing extra-allt! En högre form av rundvandring - utan guide men med publik och vätskekontroller. Svett och hög puls ingår, sånt gillar vi.

Vi har gjort Amsterdam och Darss innan vårt aktuella äventyr i grannlandet. Vi tänker oss en fortsättning - halvmara är en bra distans. Långt, men inte så långt att all energi och uppmärksamhet går åt till att överleva. Tillräckligt långt för att se mycket. Generösa maxtider - man kan ta det coolt. Eller gå, som Fast-Walking-Per.

Denna gång fastnade vi för Oslo. Oslo ligger på behändigt avstånd från Lund och Göteborg passeras på vägen, bra med tanke på gamla pappor som behöver tittas till. Tidpunkten kändes också utmärkt - september är fint, lagom varmt troligtvis och sommarsemestern börjar kännas lite för länge sedan. 

Jag har sprungit Oslo halvmara en gång förut, det var 1981. (Vid närmare  granskning visar det sig vara premiäråret). På den tiden var jag ung, snabb, seriös, prestigeladdad och överstressad och med i en klubb. 

Nu är jag bara överstressad. 

(Men det ska snart försvinna även det).

Alltså minns jag inte mycket från banan och staden, men jag minns att det var rätt kvavt och att vattnet tog slut på drickastationen i Vigelandsparken, det fanns bara Cola och det var inte något jag intog frivilligt på den tiden. Vi gick i mål på Bislett, minns jag också. Och så minns jag att jag sprang skrudad i glasögon! Jag hade väl nåt tjall på linserna tänker jag.

Till saken! 

Det gick SÅ bra att köra till Oslo, fina vägar, rakt spår, inga köer, pent vaer, rastplatserna låg där de skulle och trevligt trevligt hade vi och inte ont i ryggen alls och vips var vi framme vid Svinesund och vips stadsgränsen och vips hade vi kört ner i en j-a tunnel vi inte skulle ner i och ville upp ur och kom upp ur men inte alls på det ställe vi planerat.

Utan mitt i kaos.

En liten skrikig panik utbröt innan vi hittade oss på en karta. Kartan gick dock inte att följa eftersom det var enkelriktat och avspärrat och uppgrävt och placerat kravallstaket och you name it i vägen, typ kyrkor.  Det hjälpte knapert med gps, bara aningen bättre. 

Vi körde förbi vårt hotell i talrika vida svängar utan att få till det där lilla sista, vi såg det men nådde inte fram, vansinnigt frustrerande, ingen stämningshöjare precis.

Men vi kom fram! Per rattade Toyotan med en ...hmm...rätt läcker beslutsamhet via en cykelbana och via en rätt vågad u-sväng, han är min hjälte. Tack vare honom kör vi inte fortfarande runt runt i Oslo. Tack vare honom hann vi till start dagen därpå. 

Tack vare honom hamnade vi inte i Kristiansand. 

Hotellet låg faktiskt väldigt bra till. Mitt in the smet. Kort avstånd till Rådhusplassen, där tävlingscentrum befann sig. Vi gick dit för att besöka expot och hämta nummerlapparna. Solen gassade och jag hade för mycket kläder, på tok för mycket. Folk gick i t-shirt och shorts. Vinterjacka var overkill. 

Nu hade ju den traumatiska körupplevelsen genom staden fullständigt sugit all energi ur de känsliga gamlingarna (ja, oss alltså) så vi tvingades besöka en restaurang för att inte bryta ihop helt. Vi åt varsin köttstinn (jag är verkligen ingen storkonsument av kött men denna kväll ville jag) och svindyr men faktiskt jättegod hamburgare på ett snyggt beläget ställe jag inte minns vad det heter. De ville ha oss att testa deras ostron som de just denna kväll hade tillbud på. Men den gick vi inte på trots att vår trevliga servitör pratade genuin skånska.

Mätta och nöjda. Lugnade. 

 

Min nummerlapp var märkt med "Anna". Jag som trodde att norrmän är EXPERTER på dubbelnamn i de mest fantasifulla kombinationer?   Anna Karin blev visst ändå lite för mycket. Men, än sen. Jag kan väl heta Anna  och springa för Team Per&AnnaKarin , det är ok. 

Vi sightseeade Karl Johann och slottet och blev allt skröpligare. Per plågades av sitt ryggonda som funnits med sedan midsommar, nu satte det åt igen, illa blev det, han fick vila på en slottstrappa. När även jag satte mig på slottstrappan drabbades jag av en för mig ny sorts ryggplåga - den satt över vänster bäckenhalva och drog sig på ett tråkigt sätt mot höften. Som en blixt! I baken! Inte gick det över heller. 

Bedrövligt! 

Vi fann det bäst att stappla mot hotellet.  Vi hade dock ork att köpa med oss varsin rejäl bit kompakt kaka i ett öppet bageri som råkade stå i vägen. 

Tusen kalorier senare på hotellrummet konstaterade vi för femtionde gången att kommer vi helskinnade ur detta äventyr ska vi fira ordentligt. 

(Typ med ännu en bit kaka?)

Per nojade över maxtider och såg ut bästa stället att bryta. Jag nojade över värmen och hur jag skulle tackla den, om jag nu ens skulle kunna springa med denna märkliga nya smärta. Vi funderar båda över hur vi ska ta oss till mål om vi tvingas bryta på fel ställe och hur vi då ska hitta varandra. 

Vi ältade krämpor, dissekerade dem. Utformade räddningsplaner. Avslutade dagen,  gick till sängs, fortsatte älta i tysthet. 

Imorgon är det raceday! Hur ska det gå hur ska det gå hur ska det gå hur ska det gå....rycker vi upp oss ur självömkandet? Hittar vi start? Hittar vi mål? Hittar vi varann? Får jag en puss? Av vem? Missa inte nästa avsnitt...

2019-09-28 07:17.


Comments to the blog posting


Aj aj aj, bilden ljuger inte. Jag har aldrig varit mer osäker på utgången av ett deltagande i lopp. Hur ska detta sluta?
Ja, jag vet såklart, men.... 😊
28/09/2019



Låter som ni fick tunnelseende där ett tag. Vem skulle vilja missa nästa avsnitt? Kommer ni att springa ner i en tunnel? Kommer ni att ta rygg på någon som håller på att få värmeslag, bryter loppet och drar ner till Akerselva för att svalka av sig? Kommer ryggarna att hålla? Hittar ni en uteservering där ni bryter loppet och sätter er för att äta medan de andra springer förbi? Vilken cliffhanger! Hur ska det gå,hur ska det gå?

28/09/2019



Bagerier som står i vägen är en välsignelse!
28/09/2019



Helt rätt Helena! :-)

28/09/2019



Härligt att läsa din rapport! Jag väntar med spänning på fortsättningen! Det där med dubbelnamn och Norge är lite snurrigt. Själv är jag halvnorsk (norsk mor) och mitt namn är Maria Pia utan bindestreck. Är det ett dubbelnamn frågade alla min mor när jag var liten? Mamma förstod då inte riktigt frågan. I Sverige är ju ordet dubbelnamn synonymt med ett bindestreck. Något som man inte alltid har i Norge.. Märta Louise , Mette Marit och Hakon Magnus som några av de kungliga heter ha ha. Kanske inte riktigt ett svar på varför du bara fick heta Anna? :-) Men ändå en fundering..
28/09/2019



Jag har ett dubbelnamn. Och har själv alltid skrivit det Anna-Karin, med bindestreck. Men i folkbokföringen står av outgrundlig anledning "Anna Carin", vilket ställt till det nu. Har tvingats byta autograf....
Men till Oslo tror jag att jag är anmäld som "Anna Karin" ett slags mellanting.
28/09/2019



Men attans. Jag skrev en lång och härlig kommentar här för flera dagar sedan. Glömde tydligen skicka iväg den. Det centrala budskapet var iaf att jag också har olika stavningar på både för- och efternnamn, privat resp. officiellt. Vet inte hur det gick till faktiskt.
03/10/2019



Och spännande läsning såklart!
03/10/2019



Den nya Oslobanan är grymt bra och jobbig =)
5 days ago