Mattias Mohlin

Paris Brest Paris 2019

Efter att ha kört Paris-Brest-Paris 2011 och 2015 på racercykel, med sluttid 59:04 respektive 58:13, funderade jag inför cykelsäsongen 2019 vad som kunde vara ett roligt mål för PBP 2019. Att bara göra likadant igen och försöka förbättra tiden kändes inte som en tillräckligt stor motivation. Dessutom vet jag att för att förbättra de tiderna skulle det krävas att göra kortare stopp på kontrollerna, kanske sova mindre, och inte stanna vid de bord mellan kontrollerna där det bjuds på både trevliga samtal och diverse godsaker. Det kändes som det skulle förta en hel del av charmen med PBP.

Därför bestämde jag mig för att cykla loppet på ett helt annat sätt denna gång. Jag skulle skaffa mig en liggcykel och starta i gruppen för ”special cyklar”. Sedan skulle jag ta mig runt banan i lugnt tempo, sova ordentligt och ha gott om tid att njuta av loppet. Det var planen – verkligheten blev inte riktigt så.

Visserligen lyckades jag köpa en liggcykel under våren (de är inte helt vanliga i Sverige, och det finns en stor variation, så det tog ett tag innan jag hittade en som jag trivdes med), och att anmäla sig till PBP som ”special cyklist” i grupp F var ju heller inte särskilt svårt. Däremot blev cykeln försenad från Tyskland, vilket ledde till att jag fick cykla samtliga kvalificeringslopp på den gamla racercykeln som jag ju inte skulle använda på PBP. Inte helt idealiskt. Ett par brutna revben, efter ett fall under en löprunda i skogen, och helt utebliven cykling under en månad april-maj var inte heller bra. Jag var tvungen att ta mig till Jönköping för att hinna cykla en 30-milare innan tiden var ute för PBP-kvalificering. Tack förresten Ebbe för lånet av bakhjul när mitt gick sönder, ett annat av hindren som dök upp i förberedelsena.

Men jag blev till sist kvalificerad till PBP, och liggcykeln anlände första veckan i juli. Nu gällde det först och främst att lära sig cykla på den (en lite annorlunda teknik jämfört med vanlig cykel), och därefter få ihop så många träningsmil på den som möjligt. Men juli är ju även semestertider, så ett par veckors cykelträning försvann på grund av semesterresa med familjen. Totalt hann jag bara cykla 100 mil på cykeln (varav den längsta rundan var på 29 mil) innan det var dags att lasta bilen och åka till Paris den 15:e augusti. Men det skulle väl gå ändå, tänkte jag, eftersom jag bara hade som mål att ta mig i mål inom tidsgränsen som är 90-timmar för grupp F.

Starten gick 17:15 i ett soligt Rambouillet, en liten stad ca 4 mil sydväst om Paris. Starten i grupp F är alltid väldigt spektakulär eftersom alla ”icke-normala” cyklar samlats till samma startgrupp. Här fanns förutom liggcyklar av stor variation, även tandems (både för 2 och flera cyklister), velomobiler (alltså cykelbilar), 3-hjulingar, ihopfällbara vikcyklar och diverse andra muskeldrivna farkoster. 

"Specialcyklar"

Under åskådarnas jubel rullade vi ut från slottet i Rambouillet där starten var och påbörjade vår resa västerut. Vädret hade precis slagit om från ett par dar med ihållande regn, till uppehåll och till och med lite sol. De första milen var underbara. Här är det ännu inte så kuperat, och alla hade gott om krafter, så man kunde mest trampa och njuta av det fina landskapet och de roliga cyklarna man antingen passerade, eller blev passerad av.

Starten i grupp F

Efter bara 3-4 mil började några vanliga cyklar från grupp G och senare hinna ifatt, och så småningom blev startgrupperna helt mixade och jag såg färre och färre ”special cyklar” runt mig. Det var också nu som jag insåg att en stor skillnad mot tidigare PBP-rundor skulle bli att inte kunna dra nytta av fördelen att ligga i klunga. Min cykel var mycket snabbare än andra nedför, men betydligt långsammare uppför. På en liggcykel kan man ju inte hjälpa till med hela kroppen i uppförsbackar utan måste förlita sig på låga växlar och benstyrka. Och tillräcklig benstyrka fattades jag helt klart, det blev snabbt tydligt då så gott som alla (även andra liggcyklar) drog ifrån mig i uppförsbackarna. Jag kunde därför inte ansluta till några klungor annat än mycket korta stunder då det för ovanlighets skull var platt terräng.

Det blev solnedgång och så småningom mörkt. Den första natten hade börjat. Det var en skön natt, inte särskilt kall, och de flesta cyklade hela natten utan att sova för att bygga upp lite tidsmarginaler (varje kontroll har sin egen gräns för hur sent man får komma dit). Jag cyklade en del med en rumän som hade en äldre ombyggd liggcykel med under-sätes styrning. 

Första stoppet blev i Mortagne-au-Perche dit jag kom omkring kl 22. Det är ingen officiell kontroll på vägen ut, men de flesta stannade för att äta lite och fylla på vattenflaskorna.

Strax efter kl 4 på morgonen kom jag till första kontrollen i Villaines la Juhel. Jag var hungrig och hade planerat att äta riktig mat eftersom det bara blivit varmkorvar till lunch strax innan starten. Men av någon anledning hamnade jag i kön till där de sålde fika, och när jag upptäckte mitt misstag orkade jag inte stå i en ny kö för att köpa mat. Så jag åt några kakor och drack kaffe och fortsatte sedan västerut.

Naturligtvis tog energin slut innan jag kommit till nästa kontroll i Fougeres. Jag vill minnas att exakt samma sak hände på min förra PBP så uppenbarligen lär jag mig inte av mina misstag. Jag räddades lite grand av ”by-kontrollen” i Le Ribay där det bjöds på frukt och varmkorv. 

Inofficiell bykontroll i Le Ribay

Men det blev ändå några plågsamt långsamma mil innan jag äntligen kom till Fougeres 9:40. Efter en jätteportion kyckling med ris, en förrätt och två efterrätter kändes dock allt på topp igen och jag rullade vidare västerut.

Avståndet till nästa kontroll i Tinteniac var bara drygt 5 mil och gick utan större problem. Jag var där 12:20 och passade då på att äta ännu en lunch, dock lite mer normalstor än den förra.

Nästa kontroll var Loudeac och nu började det verkligen bli kuperat. Det var riktigt tungt i uppförsbackarna och medelhastigheten sjönk betänkligt. För första gången började jag fundera på om jag skulle klara maxtiden. Jag började också känna mig lite sömnig nu, vilket kanske inte var så konstigt. Det fanns möjlighet att sova i Quedillac, men eftersom det fortfarande var dagsljus när jag passerade där kändes det dumt. Planen var istället att sova så fort det blivit mörkt och på det sättet minska nattcyklandet. Det går alltid långsammare på natten och dessutom ville jag spara på mina batterier till cykellampan inför kommande nätter.

Kontroll i Loudeac

Efter stämpling och mer mat i Loudeac vid 18-tiden påbörjade jag nästa etapp mot Carhaix. Vältajmat nog kom jag till sovsalen i Saint Nicolas du Pelem precis när det blev mörkt. Där fanns gott om sängplatser så jag tog en dusch och sov där i 3 timmar. Jag hade egentligen velat sova ytterligare ett par timmar, men vågade inte eftersom jag då bara hade ett par timmars marginal till ”rep-tiden” för kontrollen i Carhaix.

I Carhaix åt jag igen och pratade då med en engelsk kvinna som var deppig och trodde att hon snart skulle bryta. Hon klagade på motvinden, men den hade jag faktiskt inte märkt så mycket av. Då var nattkylan ett större problem. Temperaturen sjönk ned mot 5 plusgrader den här natten och det kändes att ju närmare havet jag kom, desto kallare blev det. Jag hade hyfsat med kläder med mig, men frös ändå som en hund när jag kom ut från kontrollen i Carhaix och började cykla igen. Klockan var strax efter 3 så det var fortfarande 4 timmars mörker och kyla innan solen äntligen gick upp.

Etappen ut mot Brest är fortsatt väldigt kuperat och man ska över ett berg (Roc’h Trevezel) innan man i stort sett bara har en enda lång nedförsbacke till Brest. Solen gick upp lagom till att jag körde över bron in till Brest. Jag, liksom många andra cyklister, stannade där en stund för att ta lite bilder i morgonljuset. 

Sen körde jag de sista kilometrarna in till kontrollen i Brest och kom dit strax efter kl 8. Dags för frukost och att uppmuntra sig själv med att halva sträckan nu var avklarad.

Den långa nedförsbacken ner till Brest innebar naturligtvis en lika lång uppförsbacke på tillbakavägen även om vi inte cyklade exakt samma väg. Jag segade mig uppför den på låga växlar och blev omcyklad av väldigt många andra. Väl uppe på toppen av Roc’h Trevezel pausade jag en stund och pratade med en trevlig fransman som på 70-talet cyklat PBP 3 gånger och nu stod och hejade på alla som passerade.

Åter i Carhaix hade klockan hunnit bli över 14 och dax att äta lunch. Det fanns fullt av cyklister på kontrollen och många verkade helt utslagna där de låg och sov lite varstans. Jag försökte göra stoppet så kort jag kunde för att tjäna lite tid. Jag låg alltjämt bara ett par tre timmar från min tidsgräns. Jag började skissa på en plan som innebar att köra non-stop till mål från här. Då skulle jag nog kunna vara i mål sent på onsdagskvällen och därmed få en hel natts sömn i målet innan vi skulle köra bil hem till Sverige på torsdagen. Den planen skulle strax spricka fullständigt...

I Trevé, 6 km innan kontrollen i Loudeac, misstog jag en låg trottoarkant för att vara en målad vit linje. 

Inte en linje visade det sig

Jag gick omkull när jag väjde för en bil och körde över ”linjen”. Första reaktionen var total förvåning. Jag fattade inte varför jag helt plötsligt låg på asfalten med uppskrapat höger ben och arm, med cykeln över mig. Nästa reaktion blev att loppet nu var kört. Jag var övertygad om att något gått sönder på cykeln eftersom jag trots allt kört relativt fort när jag kraschade. Men som genom ett mirakel visade sig skadorna vara rätt begränsade. Ett antal skrapmärken förstås och väskan hade gått sönder lite. Det allvarligaste verkade vara att bakväxeln böjt sig lite inåt mot hjulet. Jag försökte resa mig för att testa cykeln men kände då att jag höll på att svimma. Förmodligen någon sorts adrenalinchock som kom över mig. Jag var tvungen att ligga ungefär 15 minuter på vägen innan jag kunde komma upp på fötter. Flera cyklister stannade, bla Andrew Preston från England som hjälpte mig få i mig lite vatten och energi så att jag så småningom kunde komma upp på cykeln och testa cykla en bit. Det visade sig att de lägsta växlarna inte längre kunde användas (kedjan hoppade ut och fastnade i hjulet när jag försökte). Detta var ett problem eftersom jag insåg att jag aldrig skulle klara backarna utan att kunna använda alla lågväxlar. Men lyckligtvis var det ju inte långt till kontrollen i Loudeac och där fick jag hjälp att vrida bakväxeln rätt och justera växlarna. Först fick jag dock uppsöka ”vårdcentralen” där eftersom jag var helt blodig. Läkaren, som tack och lov kunde engelska, tvättade och la förband på såren medan jag halvsov på britsen. Hade det inte gjort så ont hade jag garanterat somnat eftersom det nästan tog en timme innan hon var klar (hon fick lämna mig för andra patienter med allvarligare skador ett par gånger).

Totalt stannade jag nästan 2 timmar på kontrollen i Loudeac och nu började jag få väldigt bråttom. Dessutom drabbades jag av en övermäktig trötthet (kanske chocken som släppte) som gjorde att jag gav upp alla planer på att cykla genom natten. Istället stannade jag 5 mil efter Loudeac i Quedillac, där det var en så kallad hemlig kontroll, och ställde mig i kön för en sovplats. Det var helt fullt i sovsalen men som tur var slapp jag vänta mer än 5 minuter innan det blev en madrass ledig. Jag skippade duschen den här gången pga av mina bandage (och för att spara lite tid).

Jag försökte förklara att jag ville sova 4 timmar, men de missförstod mig och väckte mig istället kl 4, 2 timmar för tidigt. Efter en stunds total förvirring lyckades jag dock förklara att jag tänkte sova 2 timmar till, och somnade om bums.

Efter frukost i det iskalla tältet i Quedillac fortsatte jag till Tinteniac dit jag ankom kl 7:20. Här gjorde jag ett snabbstopp bara för att stämpla (jag hade ju precis ätit) och fortsatte sedan mot Fougeres.

Sömnen hade gjort stor nytta och jag kunde äntligen cykla i ett lite högre tempo igen. Planen var nu att komma så långt som bara möjligt i onsdagens dagsljus. Jag insåg redan att jag skulle behöva cykla en fjärde natt också, vilket verkligen kändes deprimerande med tanke på hur kalla de två föregående nätterna varit, men jag hoppades att jag kanske inte skulle behöva hela den sista natten. Ett annat problem hade nämligen också dykt upp under den senaste natten. Efter en kissepaus längs vägen, på landsbygden mitt i mörkaste Bretagne, lyckades jag med konststycket att tappa balansen när jag skulle börja cykla igen. Det bar sig inte bätte än att jag ramlade till höger rakt ner i ett dike som dock lyckligtvis inte var blött. Men i fallet lossnade framlampan från sitt fäste och en gummiring föll ner i gräset. Jag försökte men det var omöjligt att hitta den igen. Konsekvensen blev att lampan inte längre satt stadigt fast, utan successivt vred sig nedåt av vibrationerna från vägen. Jag fick alltså stanna väldigt ofta för att justera den (når den inte i farten eftersom den sitter framför vevpartiet). Jag provade även att ha den i handen, i munnen och att fästa den provisoriskt med silvertejp. Det sistnämnda funkade någorlunda, men jag var osäker på om den uppfästningen skulle klara en hel natts cykling till.

Nåja, en etapp i taget och än var det långt till natten. Jag kom till Fougeres 10:30 och åt en tidig lunch. 

Maten på den kontrollen var både godast och billigast. Jag blev väldigt känslosam här när jag satt och åt, säkerligen en reaktion på tröttheten eftersom jag inte brukar börja gråta hur som helst. Men här var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka när jag mötte flera supervänliga volontärer som verkligen var hjälpsamma. De visade mig en ledig plats i matsalen, tog min bricka så jag slapp duka av och så vidare. Det slog mig att alla dessa 2500 volontärer inget hellre vill än att vi cyklister ska nå vårt mål. Det var verkligen en rörande tanke som på något sätt gjorde att jag absolut inte kunde ge upp för enkelt. Det var bara att ta sig samman, upp på cykeln igen och fortsätta österut.

Någon mil efter Fougeres började det göra riktigt ont under fotsulorna där trycket från pedelarna kommer. Jag försökte undvika belastning genom att dra mer än att trycka, speciellt i uppförsbackarna, men smärtan bara växte för varje tramptag. Till sist var det näst intill outhärdligt. Jag fick stanna flera gånger för att ta av mig skorna och massera fötterna, bla i den trevliga vägsides kontrollen i Le Ribay. Jag lyckades till sist ta mig till nästa kontroll i Villaines la Juhel, men insåg att något måste göras om jag ska kunna cykla de sista 20 milen till målet. Som tur var dök det upp en vänlig engelsk-talande funktionär, Françoise, som kunde hjälpa mig att hitta en skoaffär. Där köpte jag ett par sandaler så att jag skulle kunna trampa med hälen och hålfoten (jag har vändbara pedaler med klotsar bara på ena sidan). Det såg säkert lite dumt ut med sandaler på fötterna, och cykelskorna hängande över axlarna, men det funkade faktiskt. Smärtan försvann inte helt, men blev klart hanterbar.

Françoise - en av 2500 fantastiska volontärer under PBP

Annars är ankomsten till Villaines la Juhel en av de absoluta höjdpunkterna i det här loppet. Man möts av massor av publik, orkestrar, speaker och en allmän folkfest. Av Francoise fick jag höra att PBP är något som lockar folk till stan från ganska långt iväg de år loppet går av stapeln.

Ankomst till Villaines la Juhel

Vägen ut från Villaines la Juhel var väldigt vacker i kvällssolen och jag trampade på fint i mina sandaler. Det var en hel del backar fortfarande, men det kändes som de blev lättare och lättare ju längre österut jag kom, även om jag med sandaler inte kunde dra med tramporna. Dock är det några rejäla backar in mot nästa kontroll, Mortagne au Perche, dit jag kom 22:45. Batteriet till framlyset tog slut 5 km innan den kontrollen, och eftersom jag visste att jag skulle behöva byta till ett extra-batteri jag lånat av en kompis, och därmed även hans lampa, valde jag att försöka ta rygg på en annan cyklist med bra lyse så att jag skulle kunna ordna med lampbytet i lugn och ro, och i bra ljus, på kontrollen. Det funkade, men jag fick kämpa rejält för att orka i uppförsbackarna.

Jag fick hjälp av en cykelmekaniker på kontrollen att fästa extra-lampan med buntband eftersom det gamla fästet bestående av silvertejp kändes lite osäkert. Jag åt en jätteportion pasta på kontrollen och hamnade mitt emot Peter, en svensk bosatt i London som körde sitt första PBP. Han hade inte sovit någonting, bortsett från en liten stund på en bankomat, och skulle nu försöka sova lite för att klara sig till målet. Han, liksom jag, kämpade mot maxtiden, och det är verkligen jobbigt när du vet att du behöver sova, men inte kan det för att inte riskera att missa de 90 timmar som är maxtiden för loppet.

Nattcyklingen till sista kontrollen i Dreux blev extremt jobbig, som jag befarat. Ännu en svinkall natt (dock inte lika kall som de båda förra), massor av backar, och en trötthet som blev allt större. Sista milen in mot Dreux kändes det som jag skulle somna på cykeln, och jag fick svårt att fokusera. Jag insåg att utan sömn i Dreux skulle det inte gå. Så det fick blir en snabb fika och därefter en timme på golvet i ryggläge innan jag tog mig an loppets sista etapp strax efter kl 6 på torsdags morgonen.

Dreux - sista kontrollen

Sista etappen var lyckligtvis den allra kortaste, bara 45 km. Dessutom innehöll den nästan inga backar alls. Det blev faktiskt en av de finaste etapperna när solen steg upp bland dimmorna på slätten utanför Paris. 

Ännu en soluppgång - snart i Rambouillet

Vid det här laget insåg jag att jag skulle klara maxtiden, även om det inte skulle bli med mycket. Jag rullade in i målet på Bergeri National i Rambouillet kl 8:30 vilket var en bra tid att gå i mål på. Förra gången kom jag i mål mitt i natten vilket var lite trist då det knappt var en människa vid målet. Nu var det redan en hel del folk där som hejade och applåderade när jag korsade mållinjen. Min sluttid blev strax över 87 timmar.

PBP är aldrig lätt, men den här gången blev det tuffare än vanligt med ny ovan cykel, och dessutom en hel del oväntade incidenter som påverkade utfallet av de sista 50 milen. Men det var fantastiskt roligt att cykla PBP med liggcykel. Man väcker extra mycket uppseende, folk fotograferar och frågar allt möjligt om cykeln. Dessutom måste jag säga att jag var betydligt fräschare i kroppen efter 120 mil på liggcykel än på racercykeln. Inga domningar i händerna, och bara lite i tårna. Och inget obehag att sitta på sadeln. Men det var tuffare för benen. Om det blir något mer PBP på liggcykel måste jag se till att vara starkare i benen.

2019-08-31 07:55.


Comments to the blog posting


Vilken grej! Hade nog föredragit LVG med mycket linda på styret, skönaste sadel som går att uppbringa.
01/09/2019



Imponerande. Backar på liggcykel är ingen höjdare, om man inte har tränat för det (efter mitt första pass på liggcykel kunde jag inte gå nerför en trappa utan fick hasa ner på ändan). Hoppas du hinner träna mer innan du tar dig an nya utmaningar.
03/09/2019