A FunBeat user

To view this person's training diary and profile, you must sign in to FunBeat.

Måste få skriva av mig...

Det är svårt att hålla reda på när man ska vila, när man ska träna, hur man ska träna och varför. Jag kan veta en del om ämnet men känner mig ändå helt lost när det kommer till min egen planering och mitt egna utförande. Det finns för många olika röster i huvudet som vill framföra sin åsikt om både det ena och det andra, för att inte tala om det som omgivningen har att tillägga. Fotbollstränare som vill att man ska spela fast man har ont, fotbollstränare som inte vill att jag ska spela så mycket som jag vill, sjukgymnaster som ger fria tyglar, de som ger förbud. Men ingen som frågar hur jag mår, hur jag påverkas, vad jag vill av allting på riktigt och inte bara vad jag säger att jag vill för att det är det svaret som förväntas. 

I 2,5 år har jag varit on och off med träningen beroende på en knepig knäskada som gett upphov till mycket smärta men en god funktionsnivå (främst utifrån sett). Jag har under denna tid provat det mesta - tung maxstyrka, uppbyggande 3x10 basal styrka, lätt styrka, total vila, övningar på modifierade vis, uteslutande av saker och tillägg av annat, mycket rörlighet, ingen rörlighetsträning alls, blandad styrka och löpning, totalt löpförbud, spelat fotboll kombinerat med annan träning, inte spelat fotboll, bara spelat fotboll. Det är svårt att säga vad som har fungerat och inte. Det mesta inte (?). Det jag främst tagit med mig är att jag känner mig otroligt vilsen i min kropp, mina förutsättningar, mål och egenskaper. Om vad jag vill, klarar av och borde eller inte borde göra. 

Å ena sidan vill jag så gärna "satsa" på längdskidor för att det verkar så himla roligt. Mycket mängdträning, känna sig konditionsstark, ha en muskulös överkropp och kunna bemästra skidorna och tekniken så som jag vill. Vara ute i naturen långa pass, susa fram under snötäckta trädgrenar och bara njuta av hur det river av kylan i lungorna. Under alltför lång tid har jag aktivt ignorerat sporten på grund av andras påverkan på mig, vad de sagt och tyckt. Men nu har jag fått mersmak för den. På riktigt. Det enda som stoppar mig är att jag är lite sent ute, 22 år gammal, och att jag inte vågar. Det är väl det egentligen. Att jag inte vågar. 

Sedan det här med löpning. Älskar och hatar det, ja, relationen lever verkligen på en knivsegg. Det är en riktigt ångestladdad träningsform. Löpningen är det jag tar till mig när jag hetstränar. Det är bland annat problemet bakom en överbelastningsskada i knät. Som yngre var jag väldigt snabb jämfört med jämnåriga runtomkring mig och jag älskade det, tills klasskamrater började påpeka hur dåligt det var att just jag var snabb och inte dem, att "asså hon är så kaxig, kolla bara" för att jag log glatt efter att gympaläraren sa att min tid på 60m var knappt en sekund kortare en den snabbaste killen i vår klass. Såklart har detta påverkat mig mer än jag kunde ha anat. Såklart. Det jag den senaste månaden dock försökt att ta mig an är lugn distanslöpning, utan krav på tempo, kalorier, tid eller längd, utan att det får bli lite som det blir så länge jag springer lugnt och ganska långt. Och det har jag blivit stolt över mig själv för och tyckt om.

Likaså är på många sätt styrketräningen rolig och ångestfylld. Det är så otroligt roligt när det går bra men när det inte går som jag vill får jag ren ångest, blir förbannad, ledsen, känner uppgivenhet, besvikelse och självhat. Börjar släpa benen nerför en trappa vars fotände bara sjunker längre och längre ner. Mycket av detta handlar om min syn på min egen kropp. Dess former... dess oförmåga att lyda mig när jag säger åt den att vara starkare, smalare, snabbare, bättre. Jag ska ju vara stark, det är ju det folk säger om mig, att jag är stark - så varför är jag då inte det? Varför är jag inte starkare än bara såhär?

I mitt huvud surras det ständigt. Främst om mat. Om träning. Om lathet, om vila, om utveckling, om skolan som snart börjar, om sömn som jag inte får eller sovmorgnar som helt plötsligt dyker upp och att jag hatar att jag sovit så länge. Det flyger förbi tankar kors och tvärs och det handlar om så mycket att jag inte kan sortera dem. De flesta som dröjer sig kvar handlar om prestation, självkritik, framtida planer, ångest, avundsjuka, en hunger efter något mer, att vara något mer än jag är, åstadkomma något mer än bara det här som är nu. Jag är inte nöjd. Jag känner inte att jag har kontroll över mina tankar eller känslor. De klibbar sig fast, smittar mig med misstro. Jag har inte kontrollen över mitt liv. Jag vill ta kontroll men vet att sättet jag vill göra det på inte klassas som friskt. Jag skadar mig själv utförligt utan att någon ser eller märker. Ofta önskar jag att det någon skulle märka. 

Hur ska man veta vad man ska satsa på? Styra sina tankar till? Sätta mål? Borde jag inte prova ge längdåkningen en chans? Just nu känns inte fotboll som något som ger mig glädje faktiskt. Det handlar mer om prestationsångest och missnöje över att jag inte är så bra som jag vill. En enformighet jag inte blir nöjd av. Det känns som jag inte kan träna som jag vill för att fotbollen är i vägen och om jag ska vara med på den och göra bra ifrån mig kan jag inte ha kört skiten ur mig inför det. 

Jag vet inte, behöver skriva av mig. Tror att det kan vara en bra början på allt. Nu ska jag påbörja ett färdigt träningsupplägg för längdskidor och även ett för löpning. Jag tror att det kan ge mig lite hjälp att lugna ner alla ringar på vattnet som tar upp mitt sinne. Det känns roligt och jag ska lägga ner mitt hjärta på detta. Jag tror det kommer ge mig mod i att vara mer som jag vill istället för den som andra ser. 

2019-08-30 20:13.


Comments to the blog posting


Hej,

Det beror ju lite på vad målet är och vad kroppen håller för.

- Fotbollen tar på knäna om och du ändå har tröttnat lite skulle jag lämna den bakom mig.

- Om du vill bli elit är det nog i senaste laget för skidorna, det tar många år att bygga upp den fysik och kondition som krävs. Plus att säsongen är lite knepig, i alla fall söderut.

- Om knät håller så tror jag distanslöpning kanske kan vara något. Härlig träningsform, bra för kropp och själ, enkel att utöva större delen av året och även om man är bortrest.

- Gillar du styrketräning så kanske byggare kan vara något? Går ju bra att kombinera med löpning?

- Och när du väl satsar på något, lämna det andra bakom dig. Ingen idé att fundera på vad som skulle kunna ha blivit eller varit. Du vet inte och blir inte lyckligare över det. Se framåt.

- Sätt ett större mål (1-3 år) med delmål på vägen.

I all välmening,

/je
01/09/2019



Tror faktiskt du kan ha en chans som skidåkare. Du är grundtränad, stark. Damskidåkningen i Sverige är inte precis stor kvantitativt. Dessutom behöver man hårdhet i skidåkning, vilket är svårt ha som tonåring. Ofta ojämn i tonåren. Vill du verkligen så kör på det. Vill du sedan satsa på långdistans i skidåkning, då är du nästan ung. Vad har du att förlora? Du kanske ångrar dej att du inte gav det en chans. Skaffa en tränare.
01/09/2019