A FunBeat user

To view this person's training diary and profile, you must sign in to FunBeat.

Race report: Ultravasan 45

Wow vilken härlig upplevelse! Det här vill jag göra igen och igen och igen. Ultravasan45 jag vet inte vart jag ska börja? Vi startade resan mot Mora vid fredag och lunch, jag och klubbkompisen M. M skulle ha sprungit också, men fick någon vecka före en diagnos som förhindrade deltagande. Istället var hon så snäll och hängde ändå på, som chaffis och servicekvinna (fem plus för de insatserna). Med oss i bilen fick vi också den för oss okände, men sympatiske keramikern E. Han skulle springa UV90 för första gången. God stämning i bilen, vi åt lunch i Mogetorp och efter det roade vi oss med att äta delicatobollar, dricka kaffe och skrämma upp oss lite lagom inför morgondagens utmaning. Väl i Mora var det nummerlappsutdelning, fotografering vid målportalen (obligatorisk och klassisk trigger), för att därefter dumpa E vid sitt airbnb medan M och jag fortsatte till hotell Mora Parken. Jag la fram mina kläder, ryggsäck och energiprodukter, sedan gick vi till Mora Parkens restaurang. God mat, trevliga lokaler, ganska dålig service. Känslan inför loppet var mild nervositet. Inte alls det där hetsiga, illamående som kan bli ibland, utan jag kände mig mest förväntansfull. En skön känsla. Uppladdningen har ju varit så där. På grund av min vanliga åkomma, som jag kallar ”knäpaj” (som kanske är en kronisk inflammation, om vården gissat rätt), har jag ju inte kunnat träna särskilt bra de senaste fem veckorna. Samtliga långpass över 20k har uteblivit. Det hade varit riktigt skönt att ha något tremilspass i bagaget, men nu var det inte så. Gilla läget.

Jag sov helt okej under natten, men vaknade strax före att klockan ringde. Morgonpigga M klev upp samtidigt och åt frukost med mig. Jag åt havregrynsgröt, macka med kokt ägg och en amerikans pannkaka. Drack Resorb till det och en liten skvätt kaffe. Därefter kom I med make och körde mig och I till bussarna som skulle frakta oss vidare till Oxberg. Det var en kort bussfärd på ca 15 min. Väl i Oxberg var det 75 min till start, väldigt gott om tid alltså. Jag och I gick på toa ute i skogen typ tre gånger under den perioden, samt roade oss med att ta selfies. Träffade också en gammal kompis som jag pratade en del med. Annars var det ont om folk jag kände igen, dock lite kul för en kollega (som jag inte känner alls) kom fram idag på jobbet och sa att hon sett mig i Oxberg.

Nu närmade det sig start och det spelades mäktig musik, som på film. Man blir ju lite uppfylld alltså, bröstkorgen sväller. Sen sprang vi iväg i maklig fart, nästan 45k mot Mora (fast vi började med att springa åt motsatt håll). Kompis I sprang före mig, hon är snabbare och satsade på en bra tid. Hon gick mkt riktigt i mål en timme före mig… gaaaanska stor skillnad. Eftersom jag är knäpaj och inte hade de önskade passen i kroppen, sa jag bestämt till mig själv att jag har bara ett mål och det är att genomföra – om jag så ska promenera runt, eller i värsta fall gå på händerna (hade ju varit skitsvårt, för jag har aldrig stått på händer i hela mitt liv). Jag tog det lugnt och drack en klunk sportdryck varje kilometer. På vätskestationerna, var 5:e km, stannade jag och drack en mugg sportdryck. De första 6-8 km nånting så gick det så otroligt lätt, det kändes knappt i kroppen alls. Knäet signalerade lite, men det visste jag ju. Annars var benen lätta och andhämtningen likaså. Ytterligare några kilometer senare blev det lite tyngre, min värsta dipp egentligen och den var inte ens särskilt dippig. Jag fick tung andning, kändes som ett band över bröstkorgen. Lite den känslan som tidigare i somras fick mig att ta blodprover för att kolla blodvärdena (som ju var perfekta). Det kändes tungt och hade den känslan varat hade inte loppet varit kul alls. Jag fick också känslan av att ha druckit för mycket och magen kändes överfull och det steg upp i halsen. Skulle jag för första gången någonsin kräkas under ett pass? Slutade därför att dricka under ett antal kilometer, kanske 8? Maginnehållet sjönk sakta tillbaka och bandet över bröstkorgen försvann. Nu hade jag bara mitt onda knä att brottas med. Banan var som mest kuperad svängen runt Oxberg. Det var nog även den delen som kändes som mest stig. I Oxberg pluggade jag in hörlurarna och satte på Träningspodden, en belöning för 17 genomföra kilometer. Det som jag är allra mest nöjd med under loppet var min mentala inställning, jag var så positiv. Visst hade jag en del känningar i kroppen, men jag höjde mig över dessa och fokuserade på att räkna ner antalet kilometer. Det tog ju bara 5k så stod mätaren på 39k till Mora. Då har vi lämnat 4:orna bakom oss, efter ytterligare 10k började nedräkningen på 2. 2nånting var ju ingenting! Det har jag ju sprungit många gånger tidigare, nu är jag nästan hemma! Det var dessutom kul att känna igen banan från vintern och springa genom de bekanta kontrollerna. Jag hade med mig 3 st 1mg Alvedon, men åt upp den sista redan när det var typ 19k kvar eller nåt sånt. Knäet gjorde ont! I uppförsbackarna högg det som knivar. För att bemästra smärtan kompenserade jag med högerbenet, men det fick jag också betala för då lårmusklerna började värka allt mer. Till slut gjorde nästan höger lår ondare än vänster knä. Dessutom började det göra ruskigt ont i tårna och jag misstänkte att jag skulle ha fått en blåsa. Men jag gnetade på! Mig stoppar man inte så lätt ;) Pratade några ord med andra deltagare här och där, vinkade till publiken och high fivade med barnen längs banan. Många av de som hejade dök upp flera gånger och det var kul att återse dem. Någon tackade jag av vid Moraparken. Mycket kärlek längs med banan, mer underbart än vad jag upplevt tidigare. Ju närmare Mora jag kom, desto längre verkade det bli mellan kilometerskyltarna. Det gjorde dock inte så mycket, jag visste ju att jag var på väg att fixa det. Vid en kilometer kvar stängde jag av podden och njöt av de sista tusen metrarna. Såg Auklandbron framför mig, tänkte tanken att den där ska jag springa uppför, men redan vid första klivet sa knäet stopp och jag fick gå. Men alla gick. Runt hörnet och in på världens bästa upplopp. Jag njöt av varje sekund! Hade några ryggar framför mig, ökade lite på tempot och funderade över om jag skulle springa om, men bestämde att nej – jag skulle bara njutanjutanjuta av upploppet. Publiken jublade, gjorde vågen, applåderade och visslade. Jag sög åt mig ALLT. Det hade kunnat vara dubbelt så långt upplopp, jag ville springa där för evigt, kunde inte sluta le. Sträckte händerna mot himlen, blundade, log och sprang över mållinjen. Stannade, pustade. Skulle ta ett steg, men någon högg en yxa i mitt knä. Stapplade fram mot medaljen. Mot M och I, kramar och tårar. Ge mig detta igen.

M körde tillbaka mig till hotellet och jag drog försiktigt av mig strumporna Två stortånaglar reste sig upp mot taket, likbleka och döda. Under dem såg det ut som jag spillt blåbärssoppa under huden. Och den största blåsa jag någonsin sett, den liksom dallrade runt hela stortån. Nu är tårna noga inlindade, ingen får röra dem. Tyvärr är det nog tack och hej till naglarna, de vibrerar läskigt löst för varje steg jag tar. Knäet värker, MEN inte så illa som jag trott. Benen är stela, bålen är trött. Huvudet är gladare än någonsin.

Jag sprang i mål på 05:33:00. Min första ultra, min första distans över en halvmara och därtill i terräng. Det är inte en jättebra tid, men för mig är den allt jag kunde önska. Jag som kanske skulle få gå på händer in i mål.

2019-08-19 13:14.


Comments to the blog posting


Superinsats, Grattis!
20/08/2019



Så himla häftigt att du tog dig igenom detta trots dina knäproblem före. Vilket jädra pannben du har! STORT grattis till ditt fantastiska genomförande!!!
20/08/2019



Grattis!! Starkt jobbat! Nästa år springer jag UV45 jag också! :D Krya på knäet!
21/08/2019



Tack för hälsningarna :)

Kul att du också ska springa Lena, då ses vi ;) Glöm förresten inte att boka in wadköpingslöpet 22 sep.
21/08/2019



Grattis! Strongt jobbat & härligt att läsa din glädjefyllda berättelse!
21/08/2019



Tack Precious Angel, det är kul att någon läser :)
22/08/2019