Caroline Hammaräng

Jag vet inte / Klinisk mikrobiologi / Diverse brister / Sem / Slutatochbörjatochslutat / Mörkrädd

Skulle någon fråga mig hur jag mår skulle jag svara Jag vet inte. För jag har inte en jävla susning. Känner inte igen mig själv och fattar inte vad det är som händer med mig. Yrsel. Illamående. Hungrig. Eller är jag egentligen hungrig??? Yrsel. Har fortfarande utsättningssymtom efter att jag gick av de sista medicinerna jag var tvungen att sluta med på grund av graviditeten. TÖRSTIG. Illamående. Huvudvärk. Svettas. SVETTAS. Hjärtklappning. Fryser. Förstoppad. Har varit hemma från jobb sedan missfallet. Känner mig fet. Småfet, plufsig. De känslorna var borta under de veckor som jag (visste om att jag) var gravid men de är tillbaka med besked. Jag vägde 59,65 kg hos barnmorskan. Med kläder och förstoppning. Och jag slutade träna i våras. Så drygt fyra kilos viktuppgång under cirka sju och en halv månad är inget som är konstigt. Men att inte vara konstigt är inte alltid förenligt med att kännas bra.

Nu har jag arbetat på sekretariatet på Klinisk mikrobiologi i Lund i ungefär ett halvår. Så jag har som det heter kommit in i jobbet, det skulle väl vara telefonen som jag fortfarande inte känner mig helt bekväm med. Och att jag ibland läser för mycket på remisserna. Intrauterin fosterdöd. Plötsliga hjärtstopp. Alla dessa cancersjukdomar. Sexuella övergrepp. Står det VT i anamnesrutan betyder det att patienten utsatts för våldtäkt. Inte ofta men inte heller sällan är patienten minderårig. Alla dessa unga killar, och även tjejer för den delen, på häktet. Barnonkologen. ASIH. Symtomen händer det också att jag läser alldeles för noga; har haft väldigt många av dem. Och allt detta blandas på ett tragikomiskt sätt med anamnesformuleringar som ger spontana gapskratt, läkarnamn jag personligen inte skulle behållit om jag själv varit läkare och barn som fått tilltalsnamn jag personligen inte förstår mig på. Alls.

Vi förflyttar oss ner till stämpelklockan där man möts av en massa trams och ibland något lite mer tänkvärt:

Jag trivs på arbetsplatsen men heltid är för mycket för mig. Jag orkar jobba heltid i ungefär två veckor, därefter börjar jag på grund av ren utmattning bortprioritera saker i tillvaron och det brukar sluta med att jag sköter transporten till och från jobb samt tandborstningen. Tar några sjukdagar för att återhämta mig och sedan börjar det om igen. Jag håller på med en ansökan till Försäkringskassan om en sjukersättning på 25 % och blir jag inte beviljad det kommer jag i samråd med arbetsgivaren att gå ner till 80 % och vara ledig en dag i veckan.

Två läkarbesök på PÖT blev det under våren och desto fler provtagningar mellan dem. Det visade sig att jag låg lågt i D-vitamin och Lamotriginkoncentration. Samt även att min sköldkörtel inte fungerade optimalt. Inte så dåligt att det var en ”riktig” hypothyreos men inte heller bra och då kallas det subklinisk hypothyreos. Så jag började ta D-vitamin och Levaxin och ökade Lamotriginet från 100 mg till 150. Men sen gick jag och blev gravid. Så nu tar jag inget annat än Sertralin, Levaxin och Divisun + nattemedicinerna. Vete fan hur jag ska fortsätta nu. Har en läkartid den 5:e september, till dess får väl nivåerna stabilisera sig som det så fint heter. 

Fyra veckors semester försvann lika snabbt som ett aktivitetsstöd. Lite på Hasslö och mycket hemma.

Jag gav som sagt upp träningen under våren, hade ju fullt upp med att jobba och borsta tänderna. Tränade en gång under semestern. Och det var under tvång. Och det var inte mitt eget. Det var ju skitskönt att inte behöva tvinga sig! ”Jag behöver ju inte träna idag iheller. Jag behöver faktiskt inte göra någonting alls.” Eventuella negativa följder? Shit the same. Det var nästan som att rygg och axel började vänja sig vid att vara ”dåliga”. Tja, utan några extra påfrestningar kan det väl bli så. Trädgårdsarbete blev en påfrestning såtillvida att jag blev andfådd av att använda häckklippningsmaskinen.

Började träna efter semestern. Slutade efter sex dagar. Började igen efter en vecka. Tränade tre dagar. Sedan fick jag missfallet. Var på hälsosamtal hos barnmorskan på förmiddagen och på eftermiddagen var det ajöss med Krumeluren.

De gånger jag har varit i gymet och på klasser har jag känt mig märkligt bortkommen och vilsen. Blekfet och sparris på samma gång men inte bara det. Stel. Okoordinerad. KLUMPIG. Ett ben fram, en arm ner. Eller var det tvärtom kanske. Spänna mage? Knipa? Andas???? Armframuppner. Solhälsning? Ingen som helst koll.

Jag måste jobba imorgon, kan inte vara hemma utan läkarintyg fler dagar. En kär vän ska sova här i natt; jag tampas med en mörkerrädsla utan dess like. Den började någon gång i våras när jag följde dokumentärerna på TV3:s Krimtorsdag. Nu behövs ingen Krimtorsdag för att få mig rädd. Det var bättre ett tag under sommaren, även om jag var tvungen att ha TV:n på och lampor tända nätterna igenom. Nu har det eskalerat bortom rimlighet; jag halvsover som bäst någon timme i stöten och får sammanhängande sömn först från cirka halv fem på morgonen. Det är jättesvårt att förklara den här rädslan för någon annan, är det dessutom på dagen känns det bara löjligt och jag kan inte alls förstå hur jag kan bli så skräckslagen. Sen blir det kväll och natt och mörkt….

Ska jobba min första helg nu. Man jobbar själv sju till halv fyra lördag och söndag, men kan förstås gå när man är klar på söndagen. Telefonen har man bara öppen mellan 8-13 på lördagen och receptionen är inte öppen alls på helgen. Scanna, registrera och posta är det som gäller. Blir man inte klar med alla remisser på lördagen registrerar man de man har kvar på söndagen och söndagens remisser behöver man bara scanna. Jobbar man helg är man ledig måndag och fredag i veckan som följer. Så nästa fredag blir det minisemester på Grimsholmen. Och sedan är sommaren 2019 slut.

2019-08-15 17:02.


Comments to the blog posting


Läst, noga. Skulle kunna skriva en hel rad med mer eller mindre, snarare mindre, kloka kommentarer, men avstår.
Men jag har läst och tar in. Känner igen, och känner. Kram!
16/08/2019



<3
16/08/2019



Är inte Ernst Kirschsteiger precis den man skulle vilja ha med sig på en öde ö?
18/08/2019



Jo, den ene av de strandsatta verkar ju tycka det.
18/08/2019