Rolf Öhlén

Fredagshistorien

Rutger Silversten sträckte förnöjt på sig och gäspade stort. Sängen knakade under honom. Gryningsljuset hade börjat leta sig in genom de stängda fönsterluckorna. Höstsolens strålar hade precis börjat treva sig över skogsbrynet och nått taknocken på huvudbyggnaden. Vad som väckt honom visste han inte, om det var tuppens galande eller hundarnas skall. Han drog in den nattståndna luften blandad med den sakta skingrande gryningsdimman som sipprade in genom fönsterspringorna i sina lungor. Doften av fuktigt linne och vävda täcken tillsammans med våt sten och falnad eld från sovrummets eldstad kittlade hans näsa.

 Han vände huvudet åt höger. Hans unga hustrus gyllenblonda hår fuktat av nattens och stenbyggnadens fukt flöt över täcke och kudde. Rutger log förnöjt, trevade med handen under sängkläderna och lade sin arm om hennes midja. Hennes nakna, lena, varma hud var så skön mot hans hand och bara arm. Han drog henne intill sig, borrade näsan i hennes hår och grymtade förnöjt. En sömnig, belåten suck kom djupt från hennes inre. "Godmorgon älskling" sade han hurtigt, vräkte sängkläderna åt sidan och klev upp. Han satte de nakna fötterna på det kyliga stengolvet, spelade förvånad och företog en liten dans med snopen min för han visste att det roade henne.

 Ett roat fnitter trängde över hennes läppar när hon såg sin något äldre men stilige make företa denna improviserade morgongymnastik. Det var också ett utmärkt sätt att få igång kalla, stelnade leder och sätta fart på blodomloppet. Han stannade upp, såg ömt på sin unga, andra hustru (den första hade dött i barnsäng)  och sade med vemod "I dag är det dags". Hennes leende stelnade och förvandlades till en sorgsen min. "Måste du ge dig av?" frågade hon sorgset.

  Han vände ryggen mot henne och öppnade fönsterluckorna. Morgonljuset ramlade in i rummet och jagade väck nattens sista skuggor. Lekande solstrålar jagade tafatt med varandra över stengolvet. Han såg stelt ut över den välbekanta synen. Gårdsplanen där drängen ryktade hästen. Pigan som kom från ladugården med stävorna fulla med mjölk, grisarna som gick och bökade i marken. På ängen betade korna. En lätt bris kom bokarnas blad att fladdra. Tornsvalorna svirrade runt i luften med sina gälla läten. "Måste och måste" sade han. "Jag känner ett kall. Som att jag har en uppgift. Det är inte för att plundra. Rik är jag redan, har nästan mer än jag behöver. Nej, det är en känsla av att jag har en uppgift att fylla, att driva ut de otrogna hundarna ur den heliga staden. Påven har uppmanat alla trogna att befria det heliga landet och jag känner att Gud sänder mig."

 Kvällen innan hade han packat sina väskor och gjort så många förberedelser han kunnat göra. Nu var det två saker som återstod, en av dem var att klä sig själv. Det var snabbt gjort. Det andra gällde hustrun. Han gick fram till ett skåp och tog fram ett bälte. "Kom hit" sade han med något kyligt men ändå varmt i blicken. Lydigt reste hon sig och gick fram till honom så som Gud skapat henne. Han böjde sig ner och satte fast kyskhetsbältet runt hennes underliv. Så rätade han på sig. "Det finns två nycklar till det här bältet" sade han och fortsatte: "den ena har jag. Den andra ska jag lämna till en vän. Hör ni inget ifrån mig inom 10 år kommer han att ge dig nyckeln och du blir fri från vårt band."

 Hon slog armarna om hans hals. "Säg inte så!" viskade hon med en röst mättad av trånad. "Gud kommer säkert att vaka över dig och sända dig tillbaks till mig välbehållen". Han omfamnade henne och de kysstes passionerat. Så sköt han henne tillbaka och såg kärleksfullt på henne. "Du får mig att vackla i min fasta föresats" sade han. "Nu är det bäst jag går".

Med raska steg klev han genom rummet, öppnade den bastanta ekdörren och gick ner för trapporna. Hans steg ekade ödsligt i trapphuset som om de varslade om en dom och förestående katastrof. I matsalen hade husjungfrurna just dukat fram frukost. Han lät sig väl smaka av läckerheterna medan brasan sprakade muntert i spisen. De dansande lågorna tävlade med solens strålar om att kasta skuggor i rummet, över golv, väggar, stolar och bord.

 Samtidigt som han såg fram emot det väntande äventyret med tillförsikt och spänning så fanns där även en tvekan och ett vemod. Varför lämnade han denna trygga, ombonade tillvaro med en kärleksfull hustru för ett högst riskabelt och tvetydigt företag? Att försvara hem, land och familj var en sak, att ge sig av till ett avlägset, främmande land för att slåss mot ett främmande folk för att någon annan bett om det var något annat.  

 Han skar stora bitar ur ost och skinka som han tuggade tillsammans med nybakat bröd och färsk mjölk. Mums, vad gott. Mjölk och mjöd bildade rännilar i det gråsprängda skägget. Så sköt han stolen bakåt, reste sig i sin fulla längd och gick med bestämda steg mot rustkammaren. I dörröppningen in mot köket mötte han sin hustru klädd i himmelsblå klänning och smyckad med det halsband och de ringar han gett henne i morgongåva. Han stannade upp ett tag och njöt av anblicken. Så fortsatte han tvärs över trapphallen in till rustkammaren. Hon följde efter. Under tystnad såg hon hur han prövande kände på sina vapen. Han valde ett slagsvärd, en större dolk och en pilbåge och ett koger med pilar för jakt. Så krängde han på sig sin rustning, tog sin packning och travade ut på gården.

 Drängen stod redo med hästen sadlad. Höstsolens strålar hade nu nått husporten och kom Rutgers rustning att glänsa. En kort sekund stod både dräng och hustru förstummade av en förnimmelse hur deras herre och husbonde glittrade som av rent guld upplyst av ett inre, gudomligt sken. Så var stunden över. Drängen tog packningen och lastade den på hästen. En av kökspigorna kom ut med knyte mat som lades i packningen. Riddar Rutger tog selen och ledde hästen mot huvudvägen med sin hustru bredvid sig. Den här stunden var deras och bara deras. Ingen och inget skulle få ta den här stunden - kanske den sista de fick med varandra - ifrån dem.

 Hovarna klapprade över vindbryggan när de passerade vallgraven, Ett gräsandspar simmade snattrande med sina ungar mot en skyddande vassrugge. I skuggan av några näckrosblad strax under vattenytan stod några karpar med lojt kippande munnar. Var det sista gången han skulle få se detta? Framme vid allfartsvägen stannade de upp. De såg varandra djupt i ögonen men fann inga ord. Båda tänkte desto mer. Hon slog sina armar om honom och lutade sitt huvud mot hans brynjeklädda bröst. De blev ett med varandra, med vägen, träden, jorden, himlen, dofterna, ljuden, vinden. Ett ögonblick fruset till evighet i tidens virvlande ström, ett korn av evig skönhet, gemenskap, harmoni där två blir ett i helig förening. Så lösgjorde han sig, vände ryggen åt henne, åt det hem, den tillvaro han älskade, svingade sig upp i sadeln, stålsatte sig och red med dystra tankar mot en okänd framtid. Vilka fasor skulle han möta? Vilka prövningar skulle han råka ut för? Hur skulle det gå för henne att sköta egendomen under hans bortavaro? Barnen var ännu för unga och tjänade nu på andra gods i trakten. Tur att han hade vänner, pålitliga vänner som lovat se efter hur det gick och som var beredd att gå in och hjälpa till om det skulle behövas.

 Solen steg allt högre. Strålarna silade ner genom trädens bladverk. Gräset på ängar och hagar var grönt som smaragder, sena ängsblommor lyste som ädelstenar. Ett och annat vindfrö drev förbi. Insekter surrade medan svalorna svepte fram över himlen på jakt efter mat. Högre upp svävade en ormvråk med utsträckta vingar på uppvindarna . Här och där fick han kliva av hästen för att öppna grindar.

 Efter två kilometer dök några byggnader upp. Närmsta grannen. Sven Jonsson av Maskslöa. En rejäl, pålitlig karl. Så mycket de gått igenom tillsammans även om Sven var något yngre. Jakt, strider, fest och glam - de hade troget stått vid varandras sida och den ene skulle anförtro sitt liv, sitt förstånd, sin själ till andre i full förtröstan att den ene skulle göra allt för den andre.

 Rutger hade nätt och jämt nått vallgraven innan vindbryggan rasslande fälldes ner och Sven kom honom till mötes. Så många gånger han ridit över denna vindbrygga fröjdandes över att snart åter få se de kära anletsdragen, få tröst i bedrövelsen, själv trösta eller fröjdas i god väns sällskap. De möttes mitt på bryggan. Rutger satt av. Tysta mätte de båda männen uppskattande varandra med blicken. Det var Sven som bröt tystnaden. "Jasså, det är dags nu". Så högtidligt det lät. Så högtidligt det kändes. "Ja, det är dags nu" svarade Rutger. "Nu ger jag mig av men det är en sista sak jag vill be dig om". Svens blick mörknade. "Säg inte så! Du talar som om du inte skulle komma tillbaka. Gör du inte det kommer jag att ge mig av efter dig och släpa hem dig död eller levande." Rutger log vemodigt. "Tack, det var vänligt men jag skulle uppskatta mer om du stannade här och såg efter mina nära och kära." Sven ryckte på axlarna. "Säger du det så. Men vad var det du ville be mig om?" undrade han nyfiket. "Jo, saken är den att i morse satte jag fast ett kyskhetsbälte på min älskade hustru. Jag sa att det skulle hon ha på sig till dess jag kommer tillbaka. Men skulle hon inte höra av mig innan tio år är till ända är hon fri från mig. Jag vill att du förvarar den andra nyckeln och ger den till henne när de tio åren har gått om ni inte hört ifrån mig innan dess." De två männen stod tysta en stund. "Jag känner mig hedrad av ditt förtroende. Jag skall förvalta det väl. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag aldrig behöver ge henne den" sade Sven med djupt allvar. Rutger lade sin hand på hans axel. "Tack, broder" sade han, rotade i påsen han hade fastsatt i midjan och lämnade över en liten fint snidad nyckel. Så svingade han sig upp på hästryggen. "Nu måste jag fortsätta". Han vände hästen och red ut mot vägen. Sven stod och såg hur den kära gestalten blev allt mindre och hörde hur hovslagen lät alltmer avlägsna till dess ryttare och häst försvann som en skugga bakom ett backkrön kantat av träd så det såg ut som lövverk och mark hade slukat dem för gott.

 Solen hade passerat zenit. Vid en äng med en källa med dryck för man och djur, bete för best och matsäck för människa hade de både ryttare och häst återhämtat något av sina krafter. Ett par ekorrar såg ut att leka tittut mellan trädens grenar. De kilade upp och ner, hoppade från gren till gren och såg ut som om de jagade varandra. Fåglarna kvittrade och ängens blommor doftade. Så bröt han upp och började sista etappen ner mot hamnen där fartyget som skulle ta honom vidare söderöver väntade. 

 Bäcken som vägen följde hade nu med hjälp av fler biflöden svällt till en å. Han tyckte sig förnimma ljudet av avlägset vågskvalp framför sig och att luften började dofta hav. Vid horisonten hade vita, fluffiga moln seglat upp. Plötsligt tyckte han höra hur hovslag bakom honom blandades med vågslagen framför honom. Han vände sig bakåt. Från det håll han kommit fick han se en ryttare som sprängde fram på sin häst. Han red som om han hade haft Hin Håle bakom sig. 

 Förvånad höll Rutger in sitt ök. Siluetten och hur ryttaren rörde sig i sadeln var välkänd. Sven. Hans kumpan och andlige broder. Tusen tankar hann fara genom Rutgers huvud. Egendomen hade brunnit ner, barn eller hustru hade råkat ut för en olycka. Redan på håll hörde han Sven skrika "nyckeln". Nyckeln? Vad menade han med det? Upphetsad och flämtande kom Sven i kapp. "Nyckeln?" frågade Rutger förvånat. "Ja, nyckeln till kyskhetsbältet". sade Sven. "Vad är det med den?" "Du gav mig fel nyckel. Den passar inte i låset".

Trevlig fredagskväll.  Se till att ta rätt nyckel eller ha en bra dyrk till hands.

2019-08-02 07:53.


Comments to the blog posting


Som vanligt målande beskrivet.. en rolig historia, ha ha ha. 🤣
03/08/2019