A FunBeat user

To view this person's training diary and profile, you must sign in to FunBeat.

Kylan i Alan Banks fotspår

De här varma dagarna har jag drömt mig tillbaka till England, till lopp med vinden och regnet slående mot mig, till loppet där jag hela tiden måste hålla mig i rörelse för att inte få köldskador. Visst, jag gillar sommaren men jag gillar också varierande väder. Gärna sommarväder men också gärna regn – tomaterna och chilin tackar på förhand! Så i dag, när jag slet mig ett varv runt sjön och knappt kunde vänta på att få hoppa i plurret, tänkte jag på när vi lämnade Peak District i ösregn och kryssade vidare till Ilkley i Yorkshire Dales.

Alla som kan sin Peter Robinson vet att hedarna skriker efter Alan Banks, att det med all säkerhet finns ett lik nånstans i gyttjan och att mördaren springer fri. Dessutom verkar det alltid vara ruskväder när liket hittas och när polisutredningen startar. Något lik hittade jag aldrig, även om jag under loppet funderade en del över Eastvales polisdistrikt och hann undra vad jag skulle göra om jag på riktigt hittade ett lik – på heden kan ingen höra dig skrika. Men vädret var definitivt typiskt brittiskt.

Det här loppet gick ut på att springa från punkt A till punkt B – där puben låg – och sen tillbaka till punkt A. Vägen var valfri men smartast var förstås att ta stigen som ledde hela vägen fram till puben. Eller ja, i stort sett hela vägen för den första biten, och därmed även den sista biten, fanns det många stigar. Jättemånga. Lokallöparna diskuterade ivrigt vilket vägval som var bäst. Jag diskuterade ivrigt hur lite kläder jag vågade ha på mig ­– i vår familj springer vi i kortbent – och hur trött jag skulle bli. Farornas Konung började mest fundera på om vi borde haft ryggsäckar med eftersom alla andra verkade ha det. Jag sa att jag inte ens tänkte ta med telefonen.

– Det är nog bra om du har den om du skulle springa fel. Och du kan ju alltid plocka fram Maps och försöka orientera efter den om du måste, sa han och jag blev mitt i hans hånfullhet väldigt pirrig.

Det var ett fantastiskt lopp, helt olika de fellrace jag tidigare upplevt. Jag gillar verkligen idén att ta sig från en plats till en annan och sen springa tillbaka. Jag gillar ännu mer idén att springa till puben – även om det inte direkt serverades öl under loppet. Men det är också en utmaning. Det gäller att hitta rätt väg, och för mig som inte har en inbyggd kompass i kroppen innebär det att ständigt vara tvungen att ha koll på mina medtävlande och lita på att i alla fall några av dem vet vart vi ska.

Fortsättning följer på:https://baddaren.wordpress.com/2019/06/16/kylan-i-...

2019-06-16 19:43.


Comments to the blog posting


Imponerande! Grattis!
17/06/2019



Tack!
Nästa lopp var ännu värre ...
17/06/2019



Huvva! Berätta!
17/06/2019



Så småningom i en blogg nära dig. Så snart jag hunnit ikapp.
17/06/2019