Rolf Öhlén

Vittra

-Låt det vara. Det är vittra. De vill inte att vi ska ta ner det.

Jag suckar klentroget och rycker på axlarna. Visst ja, jag befinner mig i trakter där folktro ännu lever kvar. Farfar kom från den södra grannförsamlingen och han trodde på småfölke. Farmor kom från den norra grannförsamlingen. Hur hon ställde sig till vittra är jag icke underkunnig om.

 Jag slår av röjsågen och tittar på det lilla buskaget av sly som stått emot den vassa, snabbt roterande stålklingan. Nog klåen skulle jag kunna få ner dem. Jag skulle säga att stammarna var för klena och vek undan. En röjyxa eller vanlig yxa och problemet skulle vara väck. Nu råkar det dock vara en av nestorerna i och jaktledaren i jaktlaget på denna passröjningsexpedition så då envisas jag inte. 

 Men något ligger det i det. Det fanns en annan respekt för naturen när man dels levde i direkt kontakt med och var beroende av den, dels en rädsla att reta väsen som kunde ställa till det för en om man inte var försiktig.

 Denna lilla historia utspelade sig för snart två deccenier sedan. Jag står och ser ut genom mitt sovrumsfönster på Rödstaringen ner mot Långgatan tänker jag åter på denna händelse. Det sitter pinnar uppsatta i gräsmattan längs med trottoaren. De markerar troligen något grävarbete, antagligen fiber. En av pinnarna ligger ner, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Samma pinne. "Vittra" tänker jag, "bäst att någon säger åt dem att det kan vara riskabelt att gräva där."

2019-06-15 08:00.


Comments to the blog posting


Min farmor som bodde i Husum hade skrömta hemma hos sig. Så fort något lät eller om något ovanligt hände var det skrömta. Jag minns inte om hon gjorde något för att blidka dem men jag tror jag minns att hon ville hålla sig väl med dem.
15/06/2019