Rolf Öhlén

​Outgrundliga äro Herrens vägar

"Ledd av anden gick han till templet" skriver Lukas i det andra kapitlet vers 27

Finns det en högre makt, en Gud, öde, kraft som understundom leder oss, påverkar våra beslut, vill få oss att göra vissa saker eller är det bara en slump? En fråga jag ställdes inför på vår nationaldag.

Spänstig som jag var hade jag tagit cykeln till Ådalsbyn och var på väg hem. Jag grunnade vilken väg jag skulle ta. Det kändes mest naturligt att ta samma väg jag cyklat det, det vill säga den något längre vägen med en flackare uppförsbacke.

Strax innan Majoren mitt emot arbetsförmedlingen tänker jag: äsch, jag tar den kortare men brantare vägen uppför Hallstavägen.

Sagt och gjort. Jag svänger av Järnvägsgatan uppför Hallsta vägen. En bit framför går en ung man och en liten flicka, 6-7 år gammal. Mannen vänder sig om när jag kommer och frågar på bruten svenska om jag vet var Fågelvägen ligger. Spontant tänker jag "Ripvägen", "Järpvägen" Gökvägen", "Hökstigen" och de andra gatorna med fågelnamn ovanför Söderleden i andra änden av stan vilket jag nämner för dem..

Jag slår på min privata mobil som jag har avstängd när jag cyklar. Det tar tid för den att gå igång. Flickan har en bukett syrener i handen. Hon ska på ett födelsedagskalas hos en kompis. Jag tänker att de får långt att går när de befinner sig i fel ände av stan.

Efter mycket möda segar sig mobilen i gång och jag söker rätt på Fågelvägen. Jag kunde slå mig i skallen. Dunka huvudet i väggen om det hade funnits någon just där jag stod. Klåen också, jag har ju huvudet under armen! Jag cyklar upp Fågelvägen varje dag jag cyklar till jobbet. Det är första vägen upp till höger när svängt ut på Långatan och åker in mot stan.

Jag säger åt dem att följa mig och så går vi i samlad tropp uppför backen till Långgatan. Jag visar var de ska gå upp. Killen som är på besök hos sin syster vars dotter flicka är verkar lite obekväm med att jag ska lämna dem. Jag säger att det är bara att läsa husnumren så hittar de rätt.

Medan vi surrar spricker flickan upp i ett leende. Jag tittar längre uppåt gatan. Där står en ljushårig tjej i ungefär samma ålder som flickan och vinkar. De börjar springa mot varandra. Killen ser det, tackar för hjälpen och vi skils åt.

Jag kliver upp på cykeln och börjar trampa. Kastar en blick uppåt där flickorna nu funnit varandra. Den mörkhåriga jäntan som jag guidat vänder sig om och pekar ner mot mig och bägge flickorna ler och vinkar. Jag vinkar tillbaka och cyklar hem nöjd med att fått hjälpa morbror och systerdotter till ett emotsett kalas.

Det var på håret att jag hade valt den andra vägen och fortsatt rakt fram och då hade jag inte fått hjälpa dem. Ledd av Anden, ödet, kraften eller var det bara en slump att i sista minuten valde att svänga upp och ta den kortare vägen istället för den längre jag var inställd på i början?

2019-06-08 05:49.


Comments to the blog posting


Ja Herrens vägar äro outgrundliga 😊
8 days ago