Anna Karin D

AK:s Bakgård Special, del 2

Jag har sprungt första varvet (7 km, 42:01) i tidig tidig morgonstund och jag är igång med mitt Backyardprojekt....häng med på resten:

17-18 minuter är rätt lång tid att vänta/vila efter första varvet. I mina planer ingick "frukost" i den här vilan, dvs en Oatly havredryck med chokladsmak, 2,5 dl. Den smakar som oboy med havretouch vilket är både godare och bättre för min mjölkkänsliga mage än den vanliga varianten. Men jag är inte alls sugen eller hungrig, så jag får bara i mig halva paketet. Ett toabesök, ett bilbesök (har jag inga vantar nånstans ändå? Det är kallt som s-n om händerna! Men nej. Inga vantar.)

Jag går och joggar runt lite. Solen stiger sakta och dimslöjorna över gräsmattan lättar. Fåglarna kvittrar som besatta och jag är ensam ensam ensam ute och jag gillar gillar gillar det. 

6.29 joggar jag ut på varv två.  I mina planer tänkte jag mig ett lugnt varv för att inte bli illamående av "frukosten". Men frukosten blev ju minimal så av den känner jag inget. Jag tuffar på. Får en idé: varför inte vara lite social trots min självvalda enslighet? 

Jag blir riktigt tänd på idén. Fejan och Insta! Foton och text efter varje varv. Efter det här varvet (42:36) är klockan närmare halv åtta och normala människor har börjat vakna och börjar kolla läget på sociala medier, tänker jag.

 Ut med bild och text om vad jag håller på med. 

Kul! Jag får reaktioner nästan omedelbart. Jag har många löpande vänner.  Dricker resten av havrechokladen och plockar av jackan. 

Varv tre ska gå åt motsatt håll bestämmer jag mig för. Det känns oförskämt piggt fortfarande.  Varvet startar alltså med att jag tar mig nerför de branta backarna efter första kilometern. 

Jag klurar på bilder och text och har inget behov av annan underhållning än mina egna tankar. Det börjar bli varmare och jag tänker mig att skala av ett lager tights i nästa depåstopp. Liiite småsugen på något sött börjar jag också bli, jag har ju faktiskt tagit mig igenom en halv mara efter detta tredje varv (42:02). 

Jag har fått pepp! "Spring ett varv för mig också" skriver kompis M på facebook. "Självklart" skriver jag tillbaka, och funderar på om ett  varv för M betyder det varv jag nu ska göra (dvs det fjärde, minimiantalet) eller om det rent av betyder ett extra? Ett femte? Jag låter det vara osagt. Hänga i luften. Men jag är inte trött.  

Jag skalar av långbrallorna. Behåller samma skor, de sitter skönt och skaver ingenstans. Sveper en liquid med coffein, ny smak - cherry. Körsbär? Den smakar FASANSFULLT. Syntetfrukt med tydlig björnklisterbismak. Hemskt. Får skölja munnen med vatten. Urk. Nästan lite illamående.  

Väljer "bakvägen" även på fjärde varvet. Illamåendet går över tack o lov. Varvet känns kort, kanske aningen tröttare ben, men helt ok. Jag kan lugna ner tempot lite, tänker jag. Har inte bråttom. Men samtidigt är jag lite sugen på att kolla kommentarer och lägga in nya bilder, så....42:29 tar det, sedan åter i depå. 

Sju kilometer känns inte långt alls när den långa vilan väntar. Så märkligt. Nu har jag avverkat 28 kilometer, och att stanna vid det är inte det minsta aktuellt. Jag har mer att ge! Smuttar en smoothie. Sött och gott.

M:s varv blir mitt femte, men nu har två till bett om varv! Oj.... Trettiofem löpta kilometer senare (42:58, sackade aningen) har jag åter landad in på Skryllegården. 

Jisses. 

Jo, benen är väl lite spakare. Jag sitter på en sten och kollar min mobil. Jag bestämmer mig. Ett varv till ska det bli, men inte mer. Då har jag sprungit en mara. Det räcker fint. Jag ska inte vara dum. Jag ska inte riskera något: bli skadad. Eller sjuk. 

Jag meddelar O och M2 (som vill ha varv sprungna) att sista varvet blir för dem båda och ber dessutom om stöd i vår intervall-pepp-grupp på messenger. Det får jag, omedelbums. Intervalltjejerna och P, som är på resa, peppar mig! Märkligt hur det ger mig positiv energi.  En liquid till, en med grönt-tesmak. Det låter ju verkligen jätteäckligt, men den är god tack och lov.  Jag är inte vrålhungrig, men känner mig lite energitom. 

Och så ger jag mig iväg. 

Ut på mitt sjätte sjukilometersvarv. Skrylle har nu fyllts av barn och vuxna och hundar och annat som vimlar runt. En annan skog än den jag startade i för länge sedan men ändå helt nyss. 

Men nu händer något! Efter en kilometer går benen i strejk. Alltså, det gör inte ont. Men de bara vill inte. En klar och tydlig demonstration om att något INTE accepteras. 

Väggen, den ökända! Har aldrig känt av den tidigare på mina tre maror. Då har jag bara blivit långsamt tröttare, men nu bara PANG BOM och totalslut! Intressant. 

Nu gäller det alltså att hantera situationen...jag vet att jag är envis som synden och det är en bra sak. Jag vet att jag har en hel timma på mig och det är också bra. Jag har uppförsbackarna sist och det är kanske mindre bra, men å andra sidan är jag nästan framme efter det.  En ultra kan jag slå ur hågen (tänkte i ett svagt ögonblick på förra varvet att jag kanske skulle springa någon extra kilometer för ultrastatus).

Det gör ingenting.  Jag programmerar mig att tycka att detta är en ny och spännande upplevelse. Att vägga! Ett mentalt och fysiskt experiment! 

Det går fint. Jag delar upp sträckan i sektioner. Tänker på belöningen, känslan efteråt. Min matsäck. Kaffet. Solen. Betongbenen flyttar sig. Jag går inte. Jag springer. 

Jag går....uppför backarna i slutet, men jag joggar in i mål....eller...ett marathon är ju 42,2? Det är löjligt att stanna vid 42 km så jag lunkar tvåhundra meter till och sedan......är jag helt och totalt slut. Inte en millimeter energi kvar. Varvet (7,2 km) tar mig 48 minuter och 30 sekunder.  

Jag klarade det och det gör mig så otroligt ...ja faktiskt så himla lycklig och nöjd och toppad och i högform och jag tar en förfärlig selfie och lägger ut på instagram och facebook . 

Jag har sprungit. I sex timmar. Jag, gamla människan. Jag, den möjligen tokiga tanten, men det står jag för minsann. Jag gillar min galenskap. Den kryddar mitt liv. 

(Nu vet jag ju att detta är en droppe i en ultraocean.  Folk springer i dygn! Men detta faktum plockar inte ner mina berusade känslor det minsta, det här är MIN lilla gränstänjning.)

En smoothie får liv i mig och jag tar mig stelt och stappligt till bilen och byter om och sedan sitter jag länge i solen och fikar och bara ÄR. 

Men. Hur gör jag för att inte ta slut efter fem timmar? Mer dryck? Mer mat? Mer socker? Mindre socker?  Måste komma på ett sätt....

2019-05-22 06:13.


Comments to the blog posting


Vet när jag började läsa om detta på Facebook den morgon, blev jag förvånad, imponerad av din plan, vet din positiva envishet, blev så intresserad av genomförandet, blev själv sugen. Så himla intressant att ta del av varje varv, vad känner du, hur är kroppen, förändringen efterhand. Jag är grymt imponerad av ditt genomförande, att du klarade alla dessa timmar och kilometer. Och det blev även en ultra av det, som kronan på verket. Grattis (igen) puss och kram 💐😀👍👏💪
22/05/2019



Tack Per! Ja det blev ju en ultra...Tack vare din kontrollmätning (plus fem meter varje varv...)
22/05/2019



intressant !
22/05/2019




Imponerande!
23/05/2019



Bra jobbat! Tips för att komma längre än 5 timmar är:
Spring långsammare så orkar du fler varv. Gå i alla uppfärsbackar. En del rutinerade backyardrävar kommer in på 55-57 minuter (då på 6.7 km.varv) men personligen tycker jag 50 min funkar bra för då hinner jag med det jag ska. Ät lite varje varv och drick bra. :D
29/06/2019



Tack! Nästa gång....då....
29/06/2019