Marie-Louise Karlander

Utvärdering av tränings/tävlingsåret 2018

Bara rubriken får mig att vilja hoppa till 2019. 2018 är inget år jag är varken stolt eller nöjd över i stort. Träningsmässigt hämtade jag upp det fr o m oktober och framåt. Sent ska syndaren vakna.

Mina två huvudtävlingar under 2018 var Laponia och Superfrog 70.3. Jag kan inte säga att jag är nöjd med någon av tävlingarna i stort. Jag gick i mål på Laponia och det är väl bra i sig, för det är en verkligt tuff tävling. Jag var nöjd med cyklingen jag gjorde där men inte med simningen, inte med löpningen.

Superfrog blev en riktig groda, DNF. Repet stängdes före andra varvet på den tuffa simningen. Jag är glad, nästan stolt att jag ändå inte gav upp utan tog mig ut och igenom första varvet. Vill inte tänka på hur det varit mentalt om jag inte ens gjort det. Det finns nog inget som så starkt motiverat mig vidare i min träning som misslyckandet i San Diego. Det är nästan svårt beskriva vilken kraft och energi jag ville och vill ha revanch. 

Det finns tävlingsrapporter skrivna så det är bara läsa för den som önskar. Många vill nå sitt perfekta lopp, sin perfekta tävling, så även jag. Jag har med åren blivit så pass ödmjuk att jag vet att jag inte kan eller ska förvänta mig stå överst på pallen. Jag koncentrerar mig på min egen prestation för de andras kan jag inte göra mycket åt. Dessutom är jag en medelmåtta, har alltid varit det. Jag låter mig hellre överraskas om jag når en mer framskjuten placering.

I början av 2018 gick jag fortfarande utbildning i Vännäs och en del träningsveckor där. Det var en utmaning att träna där, kallt, mycket snö, ingen simhall, utan då måste man åka tre mil till Umeå. Så det krävde en del planering. Stressen hängde över mig, både företag och utbildning, försöka träna etc, så blodtrycket höll sig inte på rätt nivå. 

Jag åkte på träningsläger i vanlig ordning till Mallorca och det är bara med ett stort leende att vara där och träna med trifit.

Men man kan inte leva på en bra vecka per år. Det krävs kontinuitet. Jag har haft svårt att riktigt hitta rutiner för min träning och bra tider i planering med mitt jobb. När man jobbar som trafiklärare vill eleverna också ha tiderna då man i regel tränar, sena eftermiddagar eller tidiga morgnar.

Träningsstatistiken 2018

Totalt under 2018 438 träningstimmar, (exakt lika som 2017) 412 träningspass. 71,2%

Simning – 99,5 timmar, 97 pass 25,3%

Cykel – 151 timmar, 98 pass, 23,5%

Löpning – 134 timmar, 146 pass, 38,3%

Styrketräning – 12,5 timmar 15 pass 4%

Yoga tar bort en decimal vid reg. 30 min blir 3min. Antal pass 26. Ingen säker siffra.

Triathlon – 25,5 timmar, 6 pass 1,6%

Analys och jämförelse av träning mot 2017 som defintivt inte på något sätt är mallen. Jag tränade exakt samma antal timmar som 2017. Det borde jag nästan få pris för. 438 timmar. Dock är de fördelade på lite annorlunda vis. Det som sticker ut är simning 99 timmar 2018 mot 50 2017. Bytt träningsprogram i höst men befinner mig också mer i Skellefteå, tillgång till bassäng. Cyklingen skiljer sig inte så mycket, lite fler pass har det blivit i höst. Löpningen var också exakt samma antal timmar 134. Det finns 10 fler pass, har sprungit många och korta i höst. Där jag får skämmas är styrketräningen 24,5 timmar i fjol, och det är inte i överkant men bara 12,5 timmar under 2018. Jag tycker det är ganska tråkigt styrketräna, i grupp roligt, ensam svårt pusha mig. Triathlon är också mindre, färre tävlingar i år. Det var planerat.

I oktober i år började jag köpa träningsprogram av Andreas Lindén Coaching och det har hjälpt mig tillbaka till den strukturerade och mer planerade människa jag egentligen är. Det och en stark vilja att visa för mig själv och triathlonvärlden att jag är att räkna med. (Triathlonvärlden bryr sig inte det minsta, men man kan ju försöka inbilla sig det). Sedan 1 oktober till sista december har jag förbättrat simningen med 34 s på 400m fr och 7 s på 100 m fr. En orsak till förbättringen är också att jag tagit tag i simträningen med beslutsamhet och stort fokus efter misslyckandet i San Diego. Jag ska minsann bli en mycket bättre simmare. Jag är som en simmande tjur med ett rött skynke framför med bokstäverna DNF. 

Fast lite har det blivit ett hål i skynket och jag ser Ölandsbron skymta genom hålet.

När det gäller cykelmomentet kan jag inte se förbättring lika tydligt men det som är nytt är att jag cyklat wattcykel under hösten och mer intervaller olika intervaller. Det blir intressant och se om jag kan utveckla cyklingen mer. Ibland tror jag att jag inte testat än var gränsen går på cykel, att jag fortfarande befinner mig i någon slags komfortzon. Jag tror att kan man få upp kadensen på tyngre växlar kommer det inte nödvändigtvis bli tyngre cykla men det gäller väl att kunna hålla i det. Då får man hjälp av rörelseenergin.

I det nya träningsprogrammet är det många och korta löppass, många som brick på löpband efter cykling, många löpbandsfyror har det blivit i höst. I tidsförbättring har jag fått vänta lite mer tålmodigt än i simning. Är inte tillbaka i 2015 års form men målet är att vara där i vår/sommar igen.

Det har börjat kännas bättre, lättare i steget, mindre smärta i höfter. Jag fick oturligt nog en stukning av foten i oktober och det satte lite käppar i hjulet. Många tejprullar har det gått åt. Känner av det än men det hindrar mig inte längre. Jag har plockat ungefär 2 min på 5km löpning sedan oktober men hade kanske önskat 4 min. Det är snart dags för test igen, få se om det hänt något mer då.

En sak som påverkat löpträningen är att jag förlorat min fyrbente träningskompis. Det är förstås tråkigt och jag saknar honom. Rent krasst så sprang han för långsamt det sista året och det gjorde det allt svårare att träna med honom. Så träningskvalitén har blivit bättre utan honom. Har sprungit med en lånad vovve med betydligt högre tempo en par ggr i vinter. Det är svårt att få det passa ihop, har sprungit så många 30 min pass. När jag tänker tillbaka på 2015 så gjorde jag det även då, många korta morgonpass med hundarna för att jag gillar det och det är ett bra sätt att rasta hundar på.

Nästan samtidigt med det nya programmet påbörjade jag en till utbildning, för att Transportstyrelsen har bestämt det, en utbildningsledarutbildning. Det har inneburit 6 veckoslut i Jönköping. (Första bilden är därifrån, får symbolisera ljuset i tunneln)Det har faktiskt mest varit roligt och jag har kunnat träna hyfsat bra där. De har dessutom 50-m bassäng. Simmade bl a ett 10 000 m pass där, vilket jag aldrig gjort förr.

Tävlingarna under 2018

Hallsta Triathlon Olympisk (trasig cykel) 3:12:17

Rödbergsloppet cykel (Boden) 80,28 km 2:41:39

Laponia Triathlon (järnman) 16:35:30

Renbergsvattnet runt (löpn) 12 km 1:18:05

Umeå Triathlon Olympisk 2:58:39

Ironman 70.3 Superfrog DNF.

Är det någon av tävlingarna jag är lite nöjd med så är det Umeå Tri, den minst viktiga triathlontävlingen under året. Det är rätt lustigt att det blir så. Jag minns under 2015 deltog jag i några Holmsjön i Umeå, en träningstävling varje onsdag. En onsdag persade jag en minut i varje moment på en supersprint. Då utan förvarning fick man till det. Ibland sätter vi nog för stora förväntningar på oss själva inför ”huvudtävlingar”. Vi är fortfarande amatörer och att vi ska lyckas med en formtopp till vår huvudtävling då inte ens elitidrottare alltid lyckas med det, är kanske att ha för stora förväntningar. Funkar toppningen är det bara vara glad , njut och kör hårt. Det här året har lärt mig att njuta mer och vara tacksam över att jag har en kropp som ställer upp på all träning och fåfängliga tävlingar. Vi är inga maskiner som automatiskt skriver ut resultatet som vi vill ha det. Då vore det inte särskilt spännande heller eller ens intressant.

Jag har också fått lära mig att handskas med rädslan, tror det var den viktigaste lärdomen jag gjorde under 2018. Har man en dröm och ett mål att nå Kona då är det nog en viktig lärdom. Jag trodde att Superfrog var en normal 70.3. Hur svårt kan det vara? Lite backig simning men det gillar jag, platt cykling, lite sandig löpning. Hade jag vetat då jag anmälde mig, det jag vet idag om Navy Seals hade jag nog förberett mig annorlunda. Superfrog är ingen vanlig 70.3. En dag ska jag dit igen inte 2019 men kanske 2020. Nästa års huvudtävlingar blir Jönköping 70.3, Kalmar IM och Arizona IM. Superfrog låg för nära inpå Kalmar 2019. Den svåraste motståndaren i triathlon är alltid du själv.

2019-01-09 22:47.


Comments to the blog posting


Fin läsning, tack!
10/01/2019



Tack, tycker om skriva. Roligt du gillade.
10/01/2019