linda bengtsson

Spartathlon 29 oktober 2018 33h:50:47 sek Persade med 5 min=)=)

Var ska man börja någonstans? Det har gått en månad nu sedanvi kom i mål i Sparta. Det är så speciellt detta lopp. Det var så länge jag tvekade skulle jag va med? Tack vare mitt lopp i Växjö där det var en viss skäggig man som sa till mej spring lite fortare så har du kvalgränsen och det gjorde jag, så då var beslutet bara mitt inte i händerna på lotteriet... Förra gången tränade jag så hårt och hela sommaren handlade om Sparta och efteråt var jag helt i väggen både kroppsligt och mentalt. Ville inte riktigt dit i de där svarta igen. Men å andra sidan gemenskapen där och längden på loppet lockade. Det är så många lopp som jag sprungit och inte varit orolig för att komma i mål, har ju en del erfarenheter med mej ändå. Spartathlon där är det så långt och ovissheten var något nytt lite läskigt igen. Det lockade efter misslyckandet i Spanien vill jag springa och det långt.

Jag tränade en del asfalt efter mitten av juli, gav mej på Skövde 24 h bara för och få lite värmeträning det fick jag med råge men resten gick skitdåligt ont i höger höften och återhämtningen gick inte så bra. Sedan ytterligare ett långpass i ultravasan och fick en kraftig påverkan i höften där också och blev lite rädd men det släppte lite från och till sedan i träningen

Jag kände mig mentalt lite tom inför det stora i Grekland var ganska passiv i svenskgruppskonservationen på fejan och höll mig väldigt passiv inför det hela.  Uppladdningen blev i Tromsö med Martin och vi gick i fjällen där och sprang ingenting nästan under 5 dagar. Fantastisk miljö var de och jag var ännu mindre sugen på asfalt. Sedan kom problem med en svullen insida for och det blev ingen löpning på en vecka innan avresedagen så uppladdningen var väl sådär. Cyklade en del och panikvärmetränade i bastun på skutberget 15 min varje dag.

Beställde flyg ned ganska sent men fick kontakt med Sandra och sedan började det mesta falla på plats och vi körde ihop jag Maria och Sandra och genast blev det roligt igen vi skulle ju springa i Grekland tillsammans.  Vi bubblade verkligen pratade väder, DROPBAGS(som skulle visa sig bli ganska mycket prat om) och olika strategier. Vi sov över hos Diana Kämpe och det var jättemysigt. Avresedagen hämtade vi upp Anna och träffade Janne, Anders och Henrik på flygplatsen. Det är så kul och prata löpning med dessa löparnördar som är så häftiga och gjort så många lopp alla har gjort så mycket galet.

Väl nede hittade vi bussen och vi hittade hotellet och intog lite mat. Pasta,ris, kyckling och lite grönsaker. Det var precis samma mat som förra året men vi låg på ett annat hotell nu… De har nog samma mat varje år hade vissa fått erfara. Vist vi e löpare men kom igen det finns såå mycket mer av den grekiska kulinessen. Hämtade nummerlappen i ett blåsigt, mulet Grekland och det gick riktigt smidigt denna gång. Vi blev alla förvånade, de tittade knappt på medical cetificate som vi nästan alla hade med. Vissa lär sig aldrig tex Ivan som fick bråka lite igen med den grekiska damen=). Chillade lite och tog en promenad vissa sprang konstigt… Jag fick dela rum med en dam från Österrike som var runt 60 och var den muskulösaste dam jag nånsin sett en. Helt fantastiskt hon var med i 24 landslaget tom och var så snabb wow alltså. Det var kul o se alla löpare på hotellet och dagarna släpade sig fram vi kom ned onsdag och loppet skulle starta fredag morgon. Hela svensk delegationen hängde och var med på briefingen och det var många nerver som låg utanpå kroppen. Vi gick lite promenader o solen stack fram en liten stund på torsdagen så lite solfräkning skulle man kanske kunna bli i det annars gråa Aten. Gick och käkade den godaste kycklingkebaben kvällen innan loppet och det var den jag längtade efter sedan under loppet. Förvånar fortfarande mig själv att jag kan äta så mycket utan och må dåligt.

Den stora frågan var ju hur skulle vädret bli jag hade åkt med incheckat bagage ned men hade endast handbagage hem. Lite konstig prioritering kanske. Jag hade med varma kläder och min Hoka ATR och mina nya Hoka bondi som jag knappt sprungit i. Jag hade hur många dropbags som helst tro de landade på ca 28 st och var i valet kvalet springa i utan väst eller med från start vindjackan med eller inte? Jag ändrade lite i mina dropbags och la min rejäla regnjacka från Aterix ganska tidigt och inte vid mountainbase som de flesta hade gjort. Jag visste ju inte ens om jag kunde springa med min fot. La ned 2 pannlampor i olika dropbags och hade mina svarta noppiga ulltröjor och lite vantar och mössor på lite olika ställen. Jag var bered på att det skulle bli kallt och enligt prognoserna skulle det bli runt 11 garder på natten och mest uppehåll och lite varmare på dagen i Sparta nice men jag hade en känsla av det skulle bli kallt och det som hände i Gax för några år sedan ville jag inte va med om igen.

Loppdagen 29 oktober

Vi till slut frukost på hotellet och hoppade på en buss som sedan tog lång tid på sig och starta vi hann bli lite nervösa. Vi kom ca 15 min innan starten gick. Det blev vindjacka med i västen tillsammans med en räddningsfilt och nödproviant(smågodis) Framför Akropolis i en ganska fin men lite kall gryning i en stämning som var ganska häftig. Förväntningarna i luften i löparnas ögon och det var leenden överallt. Kramar lycka till och vi var äntligen iväg. Jag hamnade ganska snabbt sist bland alla svenskar vart fall och sprang på i stort sett själv. Det kändes ändå ok och jag kunde springa det var en vinning i sig. Vi sprang bredvid morgonrusningen i Aten och timmarna i början gick såå långsamt. Jag startade inte klockan och jag undvek och kolla på vätskestationernas information om hur långt vi hade sprungit och hur långt de var kvar. Jag hade lagt en vattenflaska med gel och smågodis på udda stationer och oftast gav de mig den i handen. Hade huma gels som funkar fin fint. Köpte dem i tron att det skulle bli varmt och då vill man ju oftast inte tugga.

Sprang på och kom äntligen till kuststräckan som ju är ganska fin hade en japansk tjej i släptåget efter mig. Hon släpade bokstavligen fötterna efter sig ganska störigt efter några mil och släppte förbi henne. Jag började få ont i foten och det gick långsamt och fick oväntat hjälp av killen från schweiz crew mötte honom i Sakura Michi. Hon var sjukgymnast och vid marathondistansen satte hon tejp på och sedan dess kändes det mindre och jag kunde koncentrera mig på annat.

Vädret var perfekt med lite moln men ganska kvavt. Sedan sprang jag förbi både Maria, och Jessica jag var lite oroliga för dem de hade ont. Jag tänkte bara jag kommer till korinth. Sedan träffade jag Rikard efter ett tag han satt ned det kändes som ett hugg i mej när jag såg det. Han mådde inte bra och med tanke på att han svimmade förra gången skulle han känna efter. Jag kom ifatt Janne och vi sprang ihop en stund och vi började känna igen oss YES korinth kanalen. Sedan var det ett tag till innan själv stationen men vi kom dit och där var redan Rikard och Jessica. Det var så tråkigt och se specielt kände jag för Rikard fan alltså. Jag fick i mig lite kall pasta och sprang vidare utan mål kändes de som. Förra gången hade jag haft som mål och komma ifatt Fredrik och Tommy nu fortsatte jag planlöst.

Vägarna blev mindre och det flöt på åt mina gels och godis fick tag i min pannlampa och vågade inte lämna den utan jag sprang med ganska mycket grejer i västen. Timmarna flöt på pratade lite med en dansk lite osäker på vad han sa dock. Kom in till diverse stationer mindre och större och började bli rejält hungrig men hittade inget vettigt. De de hade på dessa staioner var chips torra chips, utslagen cola ingen som bottnade.. Nu började det skymma och jag hann ifatt Anna och även här kände jag när jag såg henne att det gjorde ont i en. Hon hade ont gick och det såg tufft ut men hon skulle prova gå sa hon. Jag lämnade henne och sprang i den regniga natten.

Kl19 började regnet då var det mörkt och jag hade då tagit på mej vindjackan och det hjälpte först till en början tog inte på ulltröjan och orkade inte göra det sen heller på hela loppet. Det började blåsa och jag mötte Henrik som sprang om mig titt som tätt. Det började bli kallt och på med mössan och buffen och fick tag i en plastpåse som klipptes av för armarna sökte efter mat i stationerna men hittade inget och som en räddande ängel fick vi lite mat från den japanska delegationen varmt ris med nån brunsås. Fantastiskt gott något av det godaste som satt sig i min kropp. Nu var det nästan storm, regnet öste ned och väggarna började svämmas över och vi väl runt 140 km och kom in till en större station där var det typ kaos massa löpare som fick hjälp och jag ingen de hade kall pasta men då hjälpte en dam mig och gav mej en riktigt poncho över min soppåse så jag kunde hålla armarna innanför det hjälpte massa. Fortsatte längs en knepig grusväg och försökte och inte blåsa av vägen. Såg gatlyktorna från motorvägen hela tiden och undrade när vi skulle komma upp på den de gjorde vi inte. Sedan började stigningen och serpentinvägen upp och äntligen till mountainbase ville inte upp utan dröjde mig så länge som möjligt i det lilla tältet. Jag klev på där o de var inte så grinigt som jag trodde och blev överraskad att det ganska snabbt tog slut. Blev lite chockad ibland när man såg en man helt plötsligt slänga iväg ett foto på en. Uppe på toppen hade jag lagt mina Inov8 regnbyxor o de är ju ganska vindtätta med, det tog tid o ta på sig dem men de va så värt det. Vinden va stark här uppe o kall men jag kunde hålla värmen. Den slingriga stigen ned var lerig o hal o de blev lite bannord här.

Ner kom vi allt, skönt och vi fortsatte ned en stund till och då hade jag sällskap en pratsam tysk. Vi höll ihop en stund sedan orkade jag inte mer råkade springa fel o missade en station och fick springa tillbaka. Fasingen och det var ju uppför då såklart. Fick i mig lite varma potatisar nice och fortsatte. Blev nu omsprungen en del av starka japaner och vi passerade skylten med 61 km nu hade jag struntat i och lägga typ dropbags här dumt då energimässigt hade jag behövt det.  Blåsan började löpa amok kvittade om jag åt mer salt o inte drack eller drack massor o inget salt Nästan varje 30 min och det tog sån tid och energi inte kul alls. Nu började bli grisigt väder igen men jag kunde ändå hålla värmen hade fått på mina såkallade vattentätta tumhandskar de var inte vattentäta. Klockan var nu ca 8 på morgonen och jag var vråltrött jag höll på och gå ned i diket flera gånger och inga knep funkade då tog jag till mitt sista knep. Jag fick tag i kaffe som jag aldrig dricker annars med mjölk och socker och jag fick effekt direkt. En kopp till blev de sen kom illamåendet dessvärre och fick inte i mig så mer sen

Det gick så långsamt för mej men framåt och nu började vinden och regnet göra sig påminda om besked. Det hagelregnade och det slutade inte. Det var medicanen Zorbas som gjorde att det var undantagstillstånd. Folk var bedda och hålla sig inomhus, skolorna var stänga och där var vi och sprang. Jag fick tag i en räddningsfilt hade glömt att jag hade en själv och svepte den runt mig eller sprang med den framför för att behålla värmen tydligen hade jag på fel håll också. Helt bisarrt var hela upplevelsen ibland kom jag inte ens fram tänk på de tunna japanerna som höll på o blåsa bort. När vinden kom som en piska gjorde de ont i kinderna och man fick stanna stå bredbent vänta ut de värsta o kanske kunna ta några steg. Ja var orolig att de skulle avbryta loppet och jag hade väl ca 20 km kvar och försökte ta mig fram så gott de gick. Bara vi kommer ned till Sparta tänkte jag men km gick så långsamt o de tog sån tid och energi som tur var var det andra löpare med jag var aldrig riktigt själv. Äntligen gick det ned till Sparta men det var oroligt jag var rädd att träden skulle gå av som var precis bredvid vägen. Det kom en grek förbi mig då han hade ett följe på 5 bilar som tutade och jag vill bara ha tyst och saktade in ännu mer. Den sista stationen var stängd och jag började känna att jag skulle klara det. Svängde in på huvudgatan och möttes av Anders fick svensk flaggan och jag var så lycklig över att se en svensk någon som kände mig och visste vem jag va. Joggade uppför ett ganska tomt Sparta och möttes av andra svenskar vid statyn. Vände mig om mooonwalkade lite och slängde mig framför Leonidas statyn det gick ändå… Nu aldrig mer

Efter var det inte så många känslor som kom mer än stelheten och smärta av de blåsor som blev på fötterna som jag känt av och när de sprack när jag sprang. Det var skitkul o se andra gå i mål med och Janne som har kämpat så gick det bra för. Dagen efter lunch och sedan tillbaka till Aten och sedan på måndagen sken solen o de blev lite strandbad med häng o bad skitjobbigt o komma i för alla onda småstenar kände mig som Ariel måste gjort mär hon klev upp för första gången på ben=). På kvällen var det bankett utomhus jättefint vid stranden och naturligtvis börjar det och regna och de hade några små parasollerna som till slut läckte … Det vara bara så kul planeringen kära greker=)=) vi 4 fick vår medalj jätteglad i hågen efter lite vin och sen var det dans. Alla glömde sina onda fötter och diverse och regnet slutade och vi dansade och alla verkligen var hur glada som helst inga bekymmer vi var där och alla var kämpar och vi delade det. Då damp det ned för mej som en hammare jag förstod varför folk kommer tillbaka det var ju för det här.

Efter loppet

Kroppen har varit trött såklart men mentalt har jag inte varit lika nede som förra gången det känns bra nu vill jag mer men har inget mer det känns tomt.

2018-11-02 12:09.


Comments to the blog posting


Jättekul att du varit med och fantastiskt imponerande. Dock orkar jag inte läsa din text mer än i ett par minuter eftersom texten är så rörig. Det går inte att förstå vad du skriver, det hade annars varit intressant att läsa om detta äventyr.
/Mikael
05/11/2018



Du är grym Linda!
05/11/2018



Otroligt och fantastiskt! Grattis!
29/11/2018