A FunBeat user

To view this person's training diary and profile, you must sign in to FunBeat.

Jag och Hammarmannen

En minut före starten av Frankfurt Marathon förvandlar jag mig själv till Hammarmannen. Den 21 meter höga skulpturen som står utanför mässan, och därmed starten och målgången av maran, är en symbol för hårt arbete, och för mig är den en inspirationskälla. I år ska jag vara som Hammarmannen, nöta på i 42 km, metodiskt och oavbrutet. Inte sänka farten utan bara oavbrutet streta mot mitt mål. Det är så jag tänker medan jag huttrar lite i startfållan. Det kommer några regnstänk lagom tills jag tar av mig sopsäcken som skyddat mot vinden, och i någon minut använder jag min extratröja som halsduk innan jag slänger ifrån mig den också.

Men den svala temperaturen är ingen nackdel. Det blåser förstås en del, men eftersom jag springer tillsammans med Farornas Konung är tanken att han ska ta vinden åt mig så att jag rygg i rygg kan få så bra förutsättningar som möjligt. Och med de 6–7 grader som är behöver jag i alla fall inte förfasas över att det är för varmt. Jag behöver inte heller vara orolig att formtoppen har kommit alldeles för tidigt, för de två senaste veckorna har benen varit kraftlösa. Jag har fått kämpa mig igenom de planerade passen, varvat dem med småförkylningar och känt mig totalt tung i kroppen på det sätt som man kan göra inför ett lopp när man minskar träningen och ökar kolhydratladdningen. Jag vet ju det, ändå har det känts så tungt att springa och precis som varje år har jag undrat hur jag ska fixa att springa ett helt maraton i rätt fart när det är tungt bara att hasa mindre än en mil. 

Men plötsligt, under den sedvanliga dagen före maran-joggen, började benen svara igen. Bra ben och fortsatt tung kropp, konstaterade jag och det är precis så det känns när loppet nu startar. Benen svarar men i övrigt känner jag mig inte särskilt alert och jag tvivlar just där och då på att jag kommer att kunna hålla mig till planen. Vi har hamnat lite längre bak i fältet än vi tänkt, och eftersom jag har blivit lite snabbare än senast jag stod långt bak har jag nu svårt att springa utifrån mitt tempo. Det är trångt, människor blockerar vägen framför mig trots att de antagligen tjurrusar så som man mot bättre vetande gör i början. Jag får en rejäl armbåge i sidan och jag har svårt att komma förbi och springa avslappnat. Men just då tycker jag inte att det gör så mycket. Det är rätt skönt att starta lugnt och känna in kroppen och ganska snart kan jag springa obehindrat. Jag är dimmig redan från start, antagligen ett resultat av alla hydrater som skvalpar runt i kroppen, men efter knappa milen börjar det kännas rätt bra. Jag är mer kommunicerbar än i fjol, benen känns bra och jag ligger på en lagom ansträngning. Kilometerna flyter förbi så snabbt att jag glömmer att stämma av dem mot klockan. Farornas Konung ropar tider åt mig lite här och där och varje gång blir jag förvånad över att vi har passerat ytterligare en kilometer. Allt i jämn och fin takt. Snart har jag hämtat in det jag tappade under de första kilometerna och nu får han bromsa mig så att jag inte blir för ivrig.

Fortsättning följer på: https://baddaren.wordpress.com/2018/10/30/jag-och-...  

2018-10-30 19:50.


Comments to the blog posting


Så mycket grattis, det känns nästan fånigt litet ord "Grattis". Så bra genomfört, både träning och loppet. Tycker om att läsa din blogg, den är så ärlig.
31/10/2018



Tack för snälla ord! Grattis räcker fint, det rymmer mycket i det.
Och vad glad jag blir att du tycker om min blogg. Jag vill gärna berätta som det känns, inte som det borde kännas, utan både toppar och dalar, liksom.
31/10/2018



Grattis!
Träning lönar sig!
02/11/2018



Tack. Så roligt att det gav utdelning.
03/11/2018