Magnus Högfeldt

Race Report Lidingöloppet 2016

Sista lördagen i september. Smått heligt datum då det ju vankas Lidingölopp. För åttonde året i rad nu. Oftast har jag stått där på Koltorps gärde och drömt om 2:30, men efter att förra året äntligen krossat det målet, så har tankarna gått emot andra tider. Till och med medaljtid, men då på några års sikt och givet bra träning.

Nu har året inte bjudit på några mirakel inom löpningen. I synnerhet inte under sensommaren, då det känts som att kroppen pajade hårt efter IM Kalmar. Och när den skulle väckas så åkte man på en mindre sträckning i ett lår och så blev det mer vila. Uppladdningstävlingen Sthlm halvmara gick ju också åt skogen, så fram till för två veckor sedan var det klart mollbetonat.

Men så ljusnade det lite förra helgen då jag rev av Fornstigen på rekordtid. Okej för att jag aldrig riktigt maxat där, men likväl gick det fort i någon form av distanstempo plus. Kanske formen ändå var på gång. Kanske inte möjligt att upprepa förra årets 2:22, men ner mot 2:25 skulle det nog gå att pressa sig, så där sattes årets mål

En veckas tapering med kortare pass, rörlighetsträning, kolhydratsladdning, rödbetsjuice samt lite psykologi och sen var det dags.

Skottet brann av och starten gick rätt okej. En vild galopp över gärdet, men hyfsat kontrollerat ändå och utan incidenter. Sen blev det märkligt dammigt. Då det inte regnat på typ en månad så var grusvägarna rejält torra varvid alla löpare rev upp avsevärda mängder damm. Faktiskt nästan lite påverkad av det när man kutade på gångarna. Bättre att välja gräset detta år.

Upplevde de första kilometrarnas trängsel som ganska hanterbar detta år. Okej för att jag som vanligt inte kunde utnyttja min fart nedför utan fick bromsa bort det, men det flöt hyfsat ändå, i en bra fart runt dryga 4:30. Tyckte alltså att jag kom in fint i loppet.

Ner till Kyrkviken och här skulle milen börja betas av. Och så blev det ju också, men jag upplevde att jag fick ta i lite mer än vad jag egentligen trivdes med för att hålla tänkt tempo. Det höll i sig och sträckan mellan 10-12k var helt plötsligt inte alls så platt som jag ville minnas. Höll på att notera kilometertid över 5:00. Märkligt.. Här ska ju allt bara flyta på utan ansträngning enda fram till Bosöbackarna vid 16-17k.

Väl där, ner i tempo och bergochdalbanan avverkades precis under 5-tempot. Men det kanske var att ta i för direkt efter sjönk tempot och det började gå rejält tungt. Och törstig var jag. Drack kanske i underkant i början av loppet, men tyckte ändå att jag hanterat nutritionen okej (tuggade blocks kontinuerligt).

Vet egentligen inte vad som tog slut. Benstyrkan, konditionen, vätskebalansen eller huvudet. Eller alltihop, för plötsligt fanns det inte där. 2:22 var helt avlägset och 2:25 började kännas jobbigt. Men 2:30 skulle jag väl ändå kunna komma in under. Jag vet ju från tidigare år att sträckan 20-25k egentligen är ganska lätt, efter Grönstabacken det vill säga.

Så gå upp för den och sen borra ner huvudet i ett 5-tempo. Det gick nästan men så fort det bar uppför så ville benen gå. Ibland fick dem de också. I synnerhet i Abborrbacken, där promenixen blev nästan enda upp till asfalten. Halvdann moral…

Och nu var helt plötsligt 2:30 i farozonen. Ja det kändes rent av riktigt jobbigt. Och det gick bara långsammare och långsammare. Med tre kilometer kvar var jag redo att ge upp även 2:30 och i princip bara gå till Grönsta och få slut på eländet. Men det är då man måste plocka fram sina mantran. Jag har ju under hela 2016 kört Eyes on the Prize med mina kollegor på jobbet. Inte sällan i ganska krystade liknelser. Detta så sent som i fredagens veckomail, där höstens jobbagenda likställdes med ett Lidingölopp där alla var med och peppade fram mot målet.

Med den peggningen kan man ju inte lägga ner, så det vara bara att bita i och jobba sig framåt steg för steg. Hur skulle jag annars kunna visa mig på jobbet igen. Karins backe var dock en fruktansvärd pina, men där stod Sanna från TT och tjoade. Låt vara för att jag passerade henne gåendes, men det blev i alla fall lite raskare steg.

In på målrakan och under portalen på 2:29:23 (plats 1678). En med nöd och näppe godkänd insats. Vinglig som tusan och fick en silverfilt (i guld) av en snäll funkis. Jag såg väl lite risig ut. Träffade andra, betydligt piggare, TT-folk. Gladast av alla var nog Putte som rev av loppet på 2:02 och persade med typ en kvart. Quantum leap…

Tog mig hemåt ganska snabbt därpå. Hade varken ork eller lust till annat. Svepte en liter cola i bilen och försökte få i mig lite chips. Men magen gillade inte fast ”föda”. Tog en ofrivillig lur framför TVn därhemma och sedan spelkväll med familjen och fokus på något helt annat. En fin avslutning på en, när det sjunkit in lite, ändå väldigt rolig dag.

Summa summarum. Banan vann i år igen. Ställningen är nu 6-2 till banans favör. Tänker jävlar i min låda reducera nästa år. Bra att ”slippa” IM i Kalmar i augusti, så kroppen kommer nog att kunna vara bättre förberedd då. Återstår att se vad det kan leda till…

2016-09-26 23:26.


Comments to the blog posting