Anna Karin D

...och vad händer nu då?

Nu är sista pusselbiten på plats! Alpmassivet är besegrat, det var inte lätt, men det gick. Mer än 50 nyanser av blått..

Jag är hemma från jobbet, sjuk. Inte så väldigt sjuk, men tillräckligt sjuk för att inte orka springa runt på ortopeden hela dagen. Och verkligen inte i skogen heller, eller på en dammig inomhusbana. Halsen värker envist och något gör mig hängig och olustig, något har hängt i sedan före jul och vill inte släppa taget, inte heller vill det bryta ut så att jag däckar totalt vilket kanske vore bäst.

Den här olustigheten har gett bränsle åt mina funderingar på framtiden.
Beträffande all träning och i synnerhet löpningen. Springandet, om ni så önskar.

Vad vill jag egentligen? Varför gör jag som jag gör? Och vart leder det mig? Borde jag inte inse löjligheten i detta vid min ålder? Eller...
Jag har funderat mycket den senaste tiden, egentligen hela det gångna året, men först nu har jag börjat sätt ord på mina lösa känslor och tankar.

Jag har rannsakat mina drivkrafter. Skoningslöst. Kommit fram till en hel del. Det är nyttigt, mycket nyttigt.
Jag har, som jag skrev i förra bloggen, börjat komma till både insikt och ro.
Tiden är inte evig och den behöver vårdas med förstånd.

Så här:
Jag är ingen rutinmänniska. Rutiner gör mig död invärtes.
Jag behöver förändring i livet för att trivas. Statiska träningsscheman blir tvångsmässiga och därmed tråkiga.

Jag är prestationsinriktad, det kan jag nog aldrig komma ifrån, bara acceptera. och kanske möjligen fila av de vassaste kanterna på.
Jag dömer gärna mig själv efter vad jag presterar. Fast jag vet att det är dumt.
Andras gillande ger mig självförtroende och näring, helt klart.
Jag kan känna mig beroende av detta, det gör mig alldeles för gott.
Och tvärtom följaktigen: uteblivet gillande ger negativ självbild.
Det är inte bra, det är något jag vill akta mig för. Jag har slipat av en del senaste året, det ger mig en viss ro.

Det gäller i allt, inte bara idrott.

Jag åldras, och har därför oddsen emot mig beträffande förbättringar på det mätbara planet när det gäller fysiska prestationer: pers, varvtider etc etc. Det är ett trist faktum som blir väldigt tydligt när det gäller löpning.

Jag har svårt att hantera tävlingssituationer, blir alldeles för nervös,nojig, svag, kraftlös och illamående.
Jag mår fint efteråt vilket beror på
1.att jag klarade något jag är livrädd för och
2. umgänget, vi har så kul, vi känner varandra
(och ev 3. jag presterade ett bra resultat som ger mig positiv feedback från andra, jag blir sedd, uppmärksammad, får egonäring.)

Ökad träning har inte gjort mig så värst mycket snabbare.(Möjligen lite uthålligare).
Jag sover dåligt.
Efter sena löppass sover jag knappt, kroppen går på högvarv, länge. Efter tävlingar sover jag inte. Alls.
Innan tävlingar sover jag....inte heller, såklart. Fast nu beror det på stress.
Det har gjort mig ständigt trött. Det tär.
Det ger mig smärtor i kroppen. Kanske har det även gett mig denna efterhängsna infektion.

Som det nu är kan jag inte säja att jag gör något annat i mitt liv än jobbar, tränar och sköter det nödvändiga här hemma (matinköp, tvätt). Resten av tiden (den lilla som blir över) är jag fullständigt utslagen.

(Jag har lagt två pussel i jul, det har jag ju i och för sig. Alltid något.)

Vill jag ha ett sådant liv? Jag gillar att läsa, teckna, måla, skriva.....men jag pallar inte!
Jag orkar inte fixa hemma, inte köpa kläder eller annat som behöver inhandlas, typ ett nytt kylskåp för det jag har står bara och rinner.

Billigt blir det ju. En fördel.

Men väldigt torftigt också, börjar jag tycka. Torftigt och tantgnälligt..

Gnälligt?
Nejdå, jag konstaterar bara fakta, och livet består ju av prioriteringar, det vet vi alla.

Jag älskar kicken jag får efter ett hårt träningspass! Verkligen älskar, älskar intill beroende.
Jag blir lugn, glad, hoppfull och energisk. Hög.
(Ända tills jag blir totalknockad...nästa dag..)

Jag gillar känslan av att vara vältränad.
Jag tycker om gemenskapen. Tycker om att vara med i ett sammanhang.


Jag tycker om att röra mig utomhus.
Tycker om meditationen i ett långdistanspass. Tycker om att vara ensam med mina tankar.
Tycker om att känna årstiderna växla på nära håll, vinden i håret, regnet mot pannan, tycker om skiftningarna i dagen - en tidig krispig morgon, en ljum kväll. Tycker om äventyret. Tycker om att vara mitt i livet. Känna mig som en del av något större.

Så varför, varför....strävar jag (vi) efter att springa så SNABBT då?! Ju snabbare, desto bättre...tror jag. Eller? Vad är nu vitsen med detta, vad jagar jag? Ära?
Döden? Livet?
Vad jagar MIG?

Många frågor...många tankar.
Jag märker att jag ännu inte har någon tydlig struktur på vare sig funderingar eller på hur jag ska tackla framtiden. Det blir lite vimsigt.

En förändring måste till!

Framtiden är inte evig, och den ska vårdas ömt och varsamt.


2013-01-22 13:39.


Comments to the blog posting


Fint gjort! Ravensburg brukar ha rätt bra pussel också, har fastnat med sådana där i omgångar. Kanske det en form av mental träning att pussla?
22/01/2013



Absolut! Mental träning, avslappning och fullt fokus i ett. Sinnesnärvaro...!
22/01/2013



Jaaaaaa, skoj att se slutresultatet. Bergen var nog det svåra i detta pussel. Jag gav mig på himlen, den var nog lättare i detta pussel.

22/01/2013



Bilden är symboliskt passande till din blogg. Livet svänger hit och dit precis som vägen. Du är bussen. Likt alperna är vi höga eller låga i känslor och humör. :-)
22/01/2013



Du har formulerat frågorna. Det är än god bit på väg och mycket längre än vad många någonsin kommer att nå.
22/01/2013



Detta med åldern, visst uppskattar du andra som är typ H75 eller K75 och kämpar på fint på tävlingar. .
22/01/2013



Javisst, det är underbart att se! Men vi är alla olika. En väg är lätt och kul för vissa, tuff och tråkig för andra...
22/01/2013



Här har du något att bita i, 32000 bitar mental träning, http://www.ravensburger.com/us/2d-puzzles/2d-adult-puzzles/32000-pc-puzzles/index.html.

(det finns mindre också ... går till och med att beställa med eget foto)
22/01/2013



Anna, du är en tänkare och hade du haft möjlighet skulle du kunna kombinera din löpning med skrivande! Verkar till att vara en perfekt kombination för dig! Sedan att tävla inomhus, utomhus, terräng, bana eller landsväg är inte det viktigaste. Kanske är det träningen som ger dig den avkopplingen och kicken du behöver. Att tävla är mindre viktigt, just nu bara en press för dig på att prestera! Lägg pressen på hyllan och njut av din löpning och träning. Du är en duktig löpare med ett lätt steg och skulle kunna flyga fram över stock och sten! Själv tycker jag variation är roligt och viktigt, gillar inte heller när det blir enformigt! Att kunna bli bättre och bättre i vår ålder är inte lätt men skoj att utmana sig själv då och då. Skillnaden på oss är i så fall att jag älskar att tävla, åldern spelar ingen roll men det märks på prispallen att vi är inte många i min ålder, tyvärr! Jag tycker i stället att det är pinsamt att ta emot pris när det bara är jag. Skulle vilja säga nej, tack! Men tulpanerna blev jag jätteglad för! Jag sneglar själv lite på höjd och längd....kikade lite på hur de gjorde i helgen :-) Gå din egen väg och låt ingen annan få bestämma vad som är bäst för dig! Kram!
22/01/2013



Hur tror du det skulle kännas att inte tävla öht på ett tag? Skulle det få stressen att försvinna, eller skulle du sakna att ha en upplevelse att dela med andra i klubben? En variant är att fokusera på terrängtävlingar där man inte kan satsa på en åtråvärd tid på samma sätt som på tex bantävlingar. Jag tänker inte föreslå ett du skall börja träna andra idrottsgrenar; du har själv sagt att det är löpning som är din idrott.
22/01/2013



Tack för de fina kommentarerna! Jag har idéer om framtiden. En handlingsplan tar form! Att helt lägga ner tävlingarna vill jag inte, men jag ska hitta ett annat sätt.
Och: vad vore hela löpningsgrejen utan alla fina vänner????
23/01/2013